Ryssarna är tre kilometer bort, på andra sidan floden. Ira partajade med ryssar på Bali under det halvår när hon bodde där, fram till den fullskaliga invasionen den 24 februari 2022.
Då reste hon omedelbart hem och tog värvning i armén.
– De var mina vänner, där på Bali. Vi reste, pratade, gick på klubbar, allt. Men nu, när jag har sett allt som jag har sett…
När hon med buss kom över gränsen till Ukraina i krigets första dagar var allt kaos. Rysk militär bombade överallt och avancerade mot Kiev. USA erbjöd sig att evakuera Ukrainas president i helikopter. Volodymyr Zelenskyj avböjde med orden ”jag behöver ammunition, inte lift”.
Som många andra frivilliga fick Ira ett automatvapen i handen och kastades direkt ut i kriget.
– Jag kunde skjuta. Några år tidigare hade jag gått en militär utbildning i prickskytte.
Som prickskytt hamnade hon i strider i Kievs förstäder Irpin och Butja, namn som i dag har en mörk klang på grund av de väldokumenterade krigsbrott som ryska invasionsstyrkor begick där våren 2022.
Först säger Ira att hon inte vill prata om vad hon såg. Sen rinner det ändå ur henne:
– Jag har sett lik av barn som våldtagits och mördats av ryska soldater, jag har sett familjer som skjutits i sina bilar när de försökte fly stan. Jag har mött en mamma som begravde sina söner och en dotter.
Ira såg saker så vidriga, fortsätter hon, att ingen människa ”ens borde behöva förstå att sånt kan ske”. Hon ler blekt, under den kala källarlampan.
– Och det är därför jag inte vill tala om det.
Nu har hon brutit kontakten med alla ryssar hon någonsin känt. De var många. Ira bodde i Moskva och jobbade i finansbranschen i ett och ett halvt år, innan Ryssland annekterade Krimhalvön 2014.
– Jag har gjort mitt val. Jag kommunicerar inte med en rysk människa längre. För… jag vet inte vad jag ska säga till dem. Vad ska jag säga?
Hon tittar ner på sin ljusgröna Nikehoodie. Där syns två rödbruna blodfläckar efter en rysk attack kvällen före.
– Fienden upptäckte vårt gömställe. När en bil kom med mat till oss, som ni gjorde ikväll, så anföll de med drönare. De släppte minst tio bomber. Kanske femton.
Bilen som kom med förnödenheter blev utbombad. På bordet framför oss ligger en svårt bränd automatkarbin.
– Fyra killar i min pluton skadades. De är på sjukhuset nu, en av dem är svårt sårad. Jag behövde ge första hjälpen och…
Ira hejdar sig, fingrar på tröjan, suckar.
– Jag älskar Nikekläder. Jag köpte den här i julas, när jag var ledig hemma i Kiev.
Hon har inte hunnit byta kläder. Efter det ryska anfallet kvällen före tvingades hon och hennes team under morgontimmarna fly till en ny bas.
– En hel del av våra grejer har brunnit upp.
Evakueringen var riskfylld. Det ryska anfallet med bombdrönare pågick i fyra timmar. Efter det anföll Iras brigad med artilleri från en annan position.
– Vårt artilleri skapade ett fönster för oss att evakuera. Vi gick till fots, tog olika vägar och försökte få med oss så mycket grejer vi kunde.
Det dröjde sex timmar innan de sårade i Iras pluton kunde transporteras iväg och få professionell vård. Ira pekar på sin sovsäck, blodfläckig även den.
– En av killarna i min pluton låg på den och blödde.
Ira tycker att det känns okej att ha blod från sina vänner på sina kläder – så länge det är blod från någon som fortfarande lever.
– När personen dör vill du tvätta bort fläcken direkt.
Hon har varit soldat i nästan tre år nu, och mist flera vänner. Större delen av kriget har hon utkämpat i uniform, som prickskytt hos 72:a mekaniserade brigaden. Nu, när hon blivit befäl för en underrättelsepluton i samma brigad, så är det civila kläder som gäller.
– I uppdraget ingår att vi ska röra oss ute i samhället och prata med byborna.
Området där Iras brigad arbetar var under 2022 ockuperat av ryska styrkor. De flesta i trakten var glada när Ukraina återtog området, men det finns undantag:
– Ibland säger någon bybo till mig att livet var bättre under rysk ockupation. Jag håller masken då. Jag är inte i döma-branschen, jag är i underrättelsebranschen.
Men oftast sitter Ira i sina mjuka Nikekläder i sin källare, tittar på skärmar från filmande drönare och har radiokontakt med sina rekognosceringsteam.
På grund av attacken kvällen före såg det först ut som att vi inte skulle kunna genomföra intervjun med Ira. Soldaten som skulle ha kört oss till plutonens gömställe är på sjukhus – han är en av de fyra som skadades.
Att ta oss till Iras nya bas kunde vara riskfyllt, om en rysk drönare skulle få korn på bilen. Efter en hel dags väntan fick vi till slut, sent på kvällen, följa med en militärbil som skulle leverera mat till Iras pluton.
En sammanbiten soldat körde i hög fart med släckta lyktor i mörkret, för att minska risken för upptäckt. Vi satt i baksätet med en stor gps-störsändare i knät, för att störa ut ryska drönares navigation.
Framme parkerade vi under ett tak. Sedan sprang vi så fort och tyst vi kunde ner i källaren till det nya gömstället, där en nyvaken Ira välkomnade oss.
Kort efter vår ankomst hörs ett surrande ljud från en av hennes apparater.
– Det betyder att en rysk drönare flyger ovanför oss just nu. Det är på grund av det här hotet som vi var lite rädda att ta hit er ikväll.
Ira pratar bra engelska, hon bodde ett år i Kalifornien i yngre dagar. Hon ler ofta, men leendet når sällan ögonen.
– Jag hade ett så lyckligt liv innan kriget. Jag var glad.
Nu har Ira svårt att finna glädjen, även när hon är hemma i Kiev på permission.
– Kriget har gjort att jag bara kan se livet i svartvitt. Som i en gammal stumfilm. Jag vet att det finns färger – så var mitt liv förr. Jag kan bara inte inte hitta tillbaka dit.
Ira har drömt om att bli soldat sedan hon var liten flicka.
– Fast på den tiden var den enda rollen för kvinnor i militären att vara sjukvårdare.
Kvinnliga soldater är i dag helt nödvändiga i Ukrainas försvar. Runt 70 000 av totalt 880 000 soldater är kvinnor.
– Som kvinna kan du numera göra vad du vill i militären. Du kan vara artillerist, prickskytt, drönaroperatör, allt. Det är coolt.
Större delen av kriget har Ira varit prickskytt i Donbass, vid östfronten. Hon har aldrig haft svårt för att döda, säger hon, inte ens första gången.
– Det är inte svårt att döda ryssar. De dödar mina vänner, de dödar mina killar, de förstör min hemstad. Det enda jag kan känna om dem är… jag hatar dem.
Ira bodde och jobbade i Moskva för över tio år sedan, men flyttade hem efter att Ryssland 2014 annekterade Krimhalvön och började kriga mot Ukraina.
– Jag slutade helt att kommunicera med hälften av mina vänner från Moskva redan då, 2014. Den andra hälften hade jag fortfarande viss kontakt med. Vi önskade varandra gott nytt år och grattis på födelsedagen och så. Men inte längre.
Du klandrar alla ryssar för kriget?
– Självklart. Säg att du är i ett rum, och så misshandlar en i det rummet en annan person. Då kan du inte bara säga ”jag vill ha fred” och vända bort huvudet. Du måste välja sida.
Som många soldater är Ira sliten efter flera år på slagfältet, där Ukraina är på defensiven och tappar mark.
– Ärligt talat: När jag drömde om att bli militär förstod jag inte hur det är. Jag såg filmer och läste böcker om prickskyttar som var hjältar, och i slutet var alla lyckliga.
USA är Ukrainas viktigaste allierade i kriget. Många ukrainare hoppas på ett mirakel från den nye presidenten, att Donald Trump ska stärka Ukraina och få slut på kriget.
För Ira, som försöker överleva vid fronten, känns politiken långt borta.
– Vi ukrainare kan inte lita på att någon ska komma utifrån och lösa allt.
Fast mer vapen från omvärlden vore bra, menar Ira, och kanske även utländska soldater.
– I början av kriget var vi tillräckligt många soldater. Nu börjar vi få ont om folk.
Enligt president Volodymyr Zelenskyj har 43 000 ukrainska soldater dödats och 370 000 sårats. På sistone har Ukraina satsat ännu mer på att rekrytera kvinnor. Det är bra, tycker Ira.
– Samtidigt finns det vissa arbetsuppgifter som män är bättre på.
Vilka?
– Som att sköta en tung kulspruta. Du måste lyfta ammunition som väger runt trettio kilo. Det kan vara svårare för kvinnor. Män är generellt starkare.
På andra områden är kvinnor vassare, enligt Ira. Som att sköta en störsändare som slår ut drönares styrsystem.
– Kvinnor är ofta lugnare när de styr den. Man måste göra det väldigt långsamt och försiktigt. Kvinnor är bra på det.
Hur är det med prickskytte?
– Kvinnor är bättre på det, enligt mig. De är lugnare även där.
Många flyr Ukraina och försöker undvika kriget. Du reste hem och blev soldat. Varför?
– Jag har alltid vetat att om något sånt här hände, så skulle jag återvända. Det är mitt land. Jag måste försvara det.
Det surrande ljudet som signalerar att en rysk drönare är i luften hörs igen. Nu får vi inte gå ut, inskärper Ira.
– Om ryssarna förstår att vi sitter här så blir det som kvällen före.
Fakta.Ira är en av 70 000 kvinnor i ukrainska militären
Namn: Iryna, kallas Ira. Som många soldater vill hon inte ha efternamn i tidningen, av säkerhetsskäl.
Soldatalias: ”Paragraf”. Smeknamnet fick hon som student på universitetet i Kiev, när hon skulle köpa 15 biljetter till premiären av ”Pirates of the Caribbean” till sina kursare, men av misstag köpte biljetter till en rysk film: ”Paragraf 78”.
Roll i det ukrainska försvaret: Plutonbefäl för en rekognosceringsstyrka i 72:a mekaniserade brigaden, som även kallas ”Svarta zaporogerna”. Är även prickskytt. Är en av runt 70 000 kvinnliga soldater i Ukrainas krigsmakt.
Yrke före kriget: Jobbade som fotograf och gick en kurs att bli yogainstruktör på Bali. Är ekonom och har tidigare arbetat i finansbranschen. Har även varit bilmekaniker och äger en bilverkstad i Kiev.
Läs mer:
Pavlo jobbar i Ukrainas fruktade mobiliseringsstyrkor: ”De som gömmer sig är fegisar”
De ukrainska männen som gömmer sig för att slippa strida
Zelenskyj smickrar Trump och hånar Putin i ny tretimmarsintervju
Senaste nytt om kriget i Ukraina
