Det kan knappast bli mer symboliskt: partiet som inför valet 2014 utlovade att flera reaktorer i Sverige skulle stängas, har bytt fot.
Nu ska inte kärnkraften längre fasas ut, skriver Miljöpartiet i sitt förslag på nytt partiprogram. Man öppnar till och med för nya reaktorer. Klimatomställningen måste prioriteras, heter det nu. Till och med i Tyskland – det europeiska kärnkraftsmotståndets starkaste bastion – har opinionen skiftat.
Att envetna kärnkraftsmotståndare nu vänder kappan efter vinden är onekligen ett tecken i tiden. Kärnkraften står, för att citera det internationella energiorganet International Energy Agency (IEA) ord, ”på gränsen till en ny era”.
Men denna nya era ser inte alls ut som många tror.
Bakom den globala renässansen står nämligen inte främst EU och USA. I stället drivs den av de två länder som pekas ut som de stora hoten mot den rådande världsordningen: Ryssland och Kina. Av de 52 reaktorer som börjat byggas sedan 2017 har 25 kinesisk design och 23 rysk design, konstaterade IEA i en global kärnkraftsrapport nyligen. Även när det gäller kärnbränslet är diktaturernas dominans stor; Kina och Ryssland står tillsammans för omkring hälften av den globala produktionen av anrikat uran, enligt IEA.
Kontrasten mot väst är tydlig. Här pratar politiker om att de vill bygga många nya reaktorer och det folkliga stödet ökar. Men när det sker, som i Storbritannien, Frankrike eller Finland, går det långsamt och blir väldigt dyrt.
Diktaturernas försprång beror förstås delvis på att de ofta kan bortse från sånt som miljöhänsyn, mänskliga rättigheter, folkliga protester, konkurrensregler eller frågor om slutförvar (den sistnämnda frågan tycks för övrigt ha dött även i den svenska debatten).
Men det finns också en annan viktig förklaring. Diktaturerna bygger många reaktorer. Därför är de bra på att bygga reaktorer. I väst bygger vi få reaktorer – och är, av resultaten att döma, dåliga på det.
Och nu kommer vi till den obekväma fråga som sällan ställs i kärnkraftsdebatten: vem sjutton ska bygga alla reaktorer som politikerna utlovar? För inte vill vi be Ryssland och Kina om hjälp?
Enligt IEA vill över 40 länder globalt utöka användningen av kärnkraft just nu. Men de politiska vindarna vänder väldigt mycket snabbare än industrin. Konkurrensen om de få bolag i väst som kan bygga reaktorer är stenhård. Det är mot den bakgrunden man ska se Ebba Buschs charmoffensiv i Davos, där hon klargör att Sverige är ”open for business” för den som vill bygga nya reaktorer (trots att en mängd frågetecken kvarstår om finansieringen av de utlovade reaktorerna). Regeringen vill visa kärnkraftsbolagen att Sverige menar allvar.
Men det finns också risker med att försöka vinna kärnkraftskapprustningen. Den som börjar bygga först kan tvingas hantera oväntade problem som dyker upp längs vägen. Som IEA konstaterade i sin utvärdering av Sveriges energipolitik i höstas: ”bristen på nya projekt på årtionden betyder att de aktörer som går först kommer att bära en större kostnad”.
Att i stället vänta tills andra länder har byggt några reaktorer, och tills kärnkraftsindustrin har hunnit växla upp för att möta efterfrågan, minskar onekligen den ekonomiska risken. Men å andra sidan tvingas man då avvakta i några år innan man sätter den berömda spaden i marken – och det har ett politiskt pris som man kan fråga sig om Tidöpartierna är beredda att betala.
Läs mer:
MP: Kärnkraften behöver inte avvecklas omedelbart
Ebba Busch på kärnkraftsjakt i Davos: ”Vi är klämda”
Busch KU-anmäls för att hon avfärdat kärnkraftskritik
