Tomas Eneroth kom in i riksdagen 1994 och är den ledamot som har suttit längst av alla. Men nu är det snart slut på riksdagsarbetet för den så kallade ålderspresidenten. I maj tillträder han som förbundsordförande för studieförbundet ABF och lämnar alla sina riksdagsuppdrag.
ABF är politiskt obundet men har starka band till Socialdemokraterna. Samtliga tidigare förbundsordföranden har varit S-märkta, så på ett sätt kommer Tomas Eneroth fortfarande att ha kvar en fot i politiken.
– Jag kommer nog alltid hålla på med någon slags politik, men det är klart att det här blir ju inte partipolitik på samma sätt. Däremot blir det ju politiskt i allra högsta grad för det nya uppdraget innebär att jag kommer att få ta många fighter om stödet till studieförbunden, folkbildningen och till kulturen.
Tomas Eneroth är 58 år och har tillbringat i princip hela sitt yrkesliv i riksdagen. Han inledde sin riksdagskarriär med utbildningsfrågor och blev sedermera statssekreterare i utbildningsdepartementet. Mellan 2002 och 2006 var han ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott och mellan 2017-2022 var han infrastrukturminister.
I samband med vårens partikongress kommer han också att lämna sina uppdrag i Socialdemokraternas partistyrelse och verkställande utskott. Men det innebär inte att han stänger dörren helt för andra partiuppdrag och öppnar också för en comeback som minister om det skulle bli en socialdemokratisk valseger 2026.
– Det går naturligtvis inte att utesluta. Om partiordföranden kallar så är det klart att man alltid ställer upp. Det ligger i mitt dna.
När han blickar tillbaka på sina år i politiken så konstaterar han att mycket har förändrats. Det har blivit hårdare klimat, tempot har ökat och polariseringen växer.
– Det märks tydligt i riksdagen, inte minst i oförmågan att hitta breda överenskommelser. Det är tyvärr ingen unik utveckling bara i Sverige. Vi ser det i Europa och vi ser det med förfärande resultat i i USA.
Han har inget rakt svar på varför utvecklingen gått åt det hållet men funderar på om det kan bero på att den liberala demokratin misslyckats och att det uppstått brister i fördelningspolitiken som gör att människor i frustration och vrede vänder sig till ytterligheterna.
Han efterlyser en starkare ideologisk debatt och medger att S har ett medansvar för att utvecklingen har gått åt det här hållet.
– Jag tror att vi måste bli modigare genom att inte bara hitta den smarta förhandlingen i riksdagen utan också våga ta den ideologiska debatten. Det har blivit väldigt mycket sakpolitik och budgetdisciplin – och det är viktigt men det vinner inga själar. Vi måste också prata om de grundläggande värderingarna som behövs i samhället.
