Ansvaret är ägarnas, påpekar Socialdemokraternas näringspolitiska talesperson Fredrik Olovsson när han kommenterar Northvolts konkurs på onsdagen. Den distansen till projektet har inte politikerna alltid haft. Stefan Löfven (S) tog ofta och gärna åt sig äran för nyindustrialiseringen av Norrland. Också företrädare för Tidöregeringen har velat sola sig i glansen från batteritillverkaren som skulle ta hela världen med storm.
Men visst, så här med facit i hand är det lätt att konstatera att Peter Carlsson och de andra grundarna lovat runt men hållit tunt.
Det skulle bli en helt grön och helt svensk tillverkning av de batterier som ska driva omställningen. Nya fabriker annonserades på löpande band. Storkunder säkrades. Miljarder pumpades in från investerare.
Men man fick aldrig verksamheten i Skellefteå att fungera. Northvolt klarade aldrig av att leverera batterier i närheten av de volymer som utlovats, och de som till slut halkade av produktionsbandet hade insatsdelar från Asien.
Å andra sidan så var man kanske tvungen att förhäva sig. Batteritillverkning är oerhört kapitalintensivt i uppstartsfasen. Kina, där staten pumpat in enorma summor i subventioner under lång tid, har ett gigantiskt försprång.
Om bara en bråkdel av de miljarder som pumpats in har använts väl finns fortfarande en ordentlig investering som inte får gå till spillo.
Om privata investerare ska lägga upp fantasisummor nu mot löften om vinster i framtiden måste också denna ha ett drömmarnas skimmer över sig. Modellen var till stor del Teslas, Ubers och andra techjättars, som bränt kapital i årtionden innan de fått allt på plats.
Kanske hade Northvolt kunnat köpa sig mer tid om inte inflationen slagit till, om inte räntorna åkt upp och tiden med gratis pengar tagit slut, samtidigt som såväl EU som enskilda stater börjat mixtra med de klimat- och utsläppsmål som borgar för att göra omställningen företagsekonomiskt lönsam.
För Sverige innebär konkursen under alla omständigheter en trippelsmocka. Tusentals anställda på Northvolt drabbas, liksom företagets underleverantörer och berörda kommuner – framför allt Skellefteå.
Dessutom sås tvivel kring nyindustrialiseringen av Norrland. Produktionen av exempelvis grönt stål vilar också på stora kapitalinvesteringar med förhoppningar på framtida avkastning, grundade i bindande klimatkrav.
Regeringen har sedan det förra sommaren stod klart att Northvolt inte är en gås med guldägg, låtsats som att företaget inte heller är deras bekymmer.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) förklarade i höstas att det inte är aktuellt att stötta bolaget. Näringsminister Ebba Busch (KD) konstaterade att Sverige inte sysslar med ”massiva statsstöd”.
Men vad som händer med resterna av Northvolt är avgörande för landet – och Europa.
Det förstår man sannolikt också i Bryssel. Och som det moderata oppositionsborgarrådet i Stockholm och tidigare EU-parlamentarikern Christofer Fjellner understryker, så finns goda skäl att hoppas på stöd därifrån.
Ska vi ha tillverkningen av batterier – denna nyckelprodukt för omställningen – på vår kontinent, eller ska vi vara beroende av import från Asien och Nordamerika? Svaret på den frågan är i ljuset av den senaste månadens geopolitiska turbulens rätt självklart.
Northvolt är det företag i EU som kommit längst. Om bara en bråkdel av de miljarder som pumpats in har använts väl finns fortfarande en ordentlig investering som inte får gå till spillo. Den bör användas för batteriproduktion – allra helst under europeiskt ägande, i Skellefteå.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: I Europa kliver ledarna fram – i Sverige klafsar de runt i skandaler
DN:s ledarredaktion: Hotet mot Grönland säger allt om vilken värld Trump vill ha
