I den tunna, fint handsydda, debutdiktsamlingen ”Mal” (2017), skriver David Zimmerman: ”munnarnas villkor blir klippor och mark blir dröm”. I sömlösa övergångar flyttas insida till utsida och insida igen, veckas i en böljande rörelse som ständigt fortgår. Det är lätt att läsa och följa hans mjuka rytm. Svårare att sätta fingret på exakt vad som händer, var vi är, vem eller vilka som talar. Men det känns, det pulserar, ett eget sound med djup bas går genom de lätta diktraderna som rinner i varandra utan versaler eller punkter.
I uppföljaren ”Ljus och strålning”, i större bokformat på Albert Bonniers förlag (2019), känns stilen igen. Här finns en konkret fond i narrativet, en far döende i cancer som en son försöker hantera, medan vår övergår i sommar. Men tiden sväller och glider, fadern vaknar ”med händer en mun i huvudet”, det är ljust och varsamt, samtidigt dovt plågsamt.
Också ”Ark” har en narrativ tidslinje. Boken är strukturerad i fyra delar: ”fördikt”, ”arket, asken”, ”askan, arken”, ”slutdikt”. Men redan i fördikten osäkras läget. ”Jag tror att vi utgör en kö/otålig, inbyggd i något ändlöst”, sägs det. Och: ”1. En dröm, återvunnen/och fruktansvärd eller 2. en blåaktig dröm/längst in, där nedklämda livstider/på avstånd kan höra varandra.”
Alltså, så kan det ju verkligen kännas en helt vanlig dag när man går runt instängd i den mardrömsverklighet som råder. Det jag gillar med Zimmermans poesi är att han skickligt undviker förenklade lösningar. Hans sensibla stil är som en mild surrealism, utan övertydliga symboler och arketyper. Man hamnar i tillstånd, snarare än i fasta situationer. Precis som det kan vara i drömmen, har jag ofta en stark upplevelse av att ha kommit till klar insikt, verkligen fattar hur det ligger till, men när jag som vaken ska beskriva vad som hände, är argumentationen dimmig.
I ”askan, arken” sägs det: ”Vilken sorts verklighet allt detta hör till –/den som kallas drömmar minnen [—] eller/den verklighet vi går/runt på om dagarna,/jag vägrar veta vilket”.
I denna drömska verklighet finns ”mördade personer” som ”får pinnar till ansikten”. Det finns fabriker, kyrkor, klocktorn. Det mesta är övergivet, samtidigt som vardagen pågår, i högst igenkännbara scener:
Man finner sig dra
ett släp av varor igen, mitt
i januaris händelselösa sken.
Det är fullt av detaljer här
Bra konst förutsätter alltid någon form av risktagande. I Zimmermans fall heter risken vaghet. En okoncentrerad läsare kan lätt tappa greppet. Det är en invändning jag uppfattar att dikten är medveten om, och trotsar. Boken bär sin egen estetik från första till sista sidan. Zimmermans mjuka och lösliga världsbygge skiljer sig från mer enhetlig science fiction-inspirerad poesi. Som till exempel Johannes Heldén skriver. Det mardrömslika är inte heller så intensivt borrande i psyket, som hos en poet som Andreas Lundberg. Med sin tredje diktsamling har Zimmerman mutat in ett eget poetiskt fält, som inte liknar någon annans.
Vissa motiv återkommer i böckerna: ljus, fåglar, klippor, vatten. Något sjukligt i världen som inte går att komma undan. Ett glidande mellan dröm och vaka, en ömhet och en stundtals hjälplös sårbarhet.
”Ark” handlar också en hel del om att själv vara pappa. Om gränserna mellan död och liv, och att befinna sig i ”Årstider av våld”. Om att avkläda sig allt vetande ”och att i det öppna och omarkerade vandra/från vartsomhelst till vartsomhelst”. Det är en vandring som blir lite olika för varje läsning. Vilket är fint, diktböcker ska hålla för omläsning. Varje gång jag färdas genom diktsviterna, ser eller känner jag någonting nytt. Så fungerar riktig poesi.
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
