Interiör: vardagsrum. Ung kvinna och man sitter vid ett bord. Mannen, i könsbestämmande bakvänd keps, tummar på sin mobiltelefon medan kvinnan försöker få kontakt med honom.
Hon: ”Vad gör du?”
Han: ”Jag skrollar lite.”
Hon (med frustrerad suck): ”Okej, jag är strax tillbaka.”
Interiör: badrum. Kvinnan tar spjärn, sätter sig ner och pratar med sig själv.
Kvinnan (till sig själv): ”Vi inser att du är upprörd över att du inte får någon uppmärksamhet, du har ett fruset barn som känner triggern. Men jag kan ta mitt vuxna jag online, och ge det inre barnet uppmärksamheten hon behöver.”
Kvinnan (kramar om sig själv): ”Kära lilla du, jag förstår att du inte får tillräckligt med uppmärksamhet i livet, men jag kan ge dig det nu.”
Detta psykosociala kammarspel tilldrar sig på ett Instagraminlägg där en relationscoach (med cv-tillägget ”mentor inom kroppsligt helande och vägledare i andningsövningar”) spelar in filmer om hur man inte ska bli ”triggad” av sin partner. Hon har hundratusentals följare.
Illustration: Jenny Alvén
Hennes vokabulär är fodrad med den sorts inkännande uttryck som kallas ”therapy speak”, terapiprat. Det innebär själsvetenskapliga ord som ”emotionell bandbredd”, att ”respektera sina gränser”, ”vårda sitt lilla jag”, ”att vara i rätt headspace”, ett annat ord för sinnesstämning.
En smula påminner det om konsultspråkets corporate-floskler, men med egna modeord som ”triggers”, ”toxisk”, ”gaslighta”.
Man har inte motgångar – man har ett ”trauma”. Vänner är inte tråkiga, de ”möter inte dina emotionella behov”. En partner är inte ointresserad, den har ett ”undvikande anknytningsmönster”.
Den som någonsin sett deltagare i reality-tv känner nog igen det psykiatriskt marmorerade språket. I senaste finalavsnittet av ”Real housewives of Salt Lake City” anklagar hemmafrun Bronwyn deltagaren Britani för att vara ”emotionellt manipulerande”, att hon ”trauma-bondar” med de andra fruarna och att hon vänder sin föräldraroll gentemot sina barn i en ”föräldrafiering” (att föräldern söker känslomässigt stöd hos sina barn och inte tvärtom).
Även på sociala medier lutar sig människor mot psykspråket. Influeraren Matilda Djerf lägger på Instagram upp inlägg om att hon ”ska ge sig själv tid att växa” och påminna sig om att hon ”är på sin egen tidslinje”. Bianca Ingrosso refererar på Instagram sitt känsloliv till ett inre barn, ”lilla Bianca”.
Att så många verkar klippa och klistra fritt ur DSM-manualen till sitt eget ordförråd har flera anledningar. Dels har terapi blivit mer tillgängligt, den finns i appar och online, hela behandlingsformer har digitaliserats. Och i populärkulturen, i poddar, film och på tv, innehåller dialogen ledigt utslängd terapijargong.
Och så har den, som sagt, infiltrerat internet.
Lisa Ehlin, doktor i digital kultur, nämner Tiktoks tydliga självhjälpsinriktning. Där finns egna underetiketten therapytok, som har blivit exponeringsyta för självutnämnda experter att synas och i vissa fall tjäna stora pengar på folks osäkerhet.
– Plattformarna paketerar effektivt komplexa saker i förenklade och ofta feltolkade varianter. Och det är ju onekligen lockande att få snabba tips på något som annars kostar både tid och pengar att lösa.
Att terapital och Tiktok är överlappande intresseområden bland unga människor har också en förklaring.
– Är man ung och genomgår många starka känslor blir det extra trösterikt att någon kan förklara vad du känner och varför det är berättigat. Risken är att man att patologiserar helt vanliga känslor, säger Ehlin.
Att ställa diagnos på varenda känsloyttring, och vad det gör med vår syn på mänskligt beteende, ifrågasatte DN:s Johanna Frändén i en krönika nyligen: ”Dagens 25-åringar vill – kräver – att vi ska tolka dem utifrån vad deras terapeut för dagen gett dem som snuttefilt.”
Illustration: Jenny Alvén
Hennes text dockade med den debatt som startats av Greta Schüldt och Roland Paulsen, och som lite grovt kan reduceras till ”ökar psykisk ohälsa för att vi pratar så mycket om den?”
Alltså den överslagshandling som sker när stigman ska brytas, ljus sättas och röster höjas – synliggörandet som leder till överexponering.
Niklas Laninge är psykolog och säger att visst finns det en ”pojken och vargen”-risk i svårigheten att veta vad man ska ta på allvar, när var och varannan människa verkar få ”ångest” av att betala räkningar.
Men den största risken ser han i det industriella omfånget av kliniska etiketter som sätts på våra egna och andras beteenden, vilket kan leda till svepande omdömen i stället för att titta på rådande omständigheter.
– Vem uppvisar exempelvis inte delar av adhd-symtom om man både sovit och ätit dåligt under hela helgen? ”Har jag adhd eller är detta bara biverkningen av helgens ’Sagan om ringen’-maraton?”
Terapipratet är del av den lingvistiska överexponeringen. Men vad har det med verklig terapi att göra? Utifrån min erfarenhet: väldigt lite. Den slutsatsen har jag dragit efter 19 år i behandling i olika omgångar, som har byggt på personliga samspel mellan mig och terapeuterna, utifrån min bakgrund och mina behov – psykologerna har varit kategoriskt snåla med ord som ”narcissism” eller ”gaslighting”.
Terapipratet, däremot, är mer av ett egostyrt Ted talk som kör över allt och alla i det egna välbefinnandets syfte.
Vanlig terapi, som den ser ut i sin helhet, hade knappast fått fäste på sociala medier, säger Niklas Laninge.
– Professionella bedömningar sker inte i en handvändning och när de väl görs lägger terapeuten tid på att noga förklara vad det innebär, och finns där för att svara på alla frågor klienten kan ha.
Något liknande skulle vara svårt på sociala medier, där poppsykologer och självkorade experter sprider råd omkring sig som björkpollen.
Terapipratet är ett lustigt förvandlingsnummer där aggressioner tar formen av pälsmjukt självförverkligande. Begrepp som ”sätta gränser” handlar inte om att se till sina egna beteenden, de är en uppsättning ultimatum mot andra, med hotet att annars stänga dem ute. Att ge känslomässigt stöd ses som att man tvingas utföra ”emotionellt arbete”.
Den världsberömda relationsterapeueten Esther Perel sa i en intervju med Vanity Fair att terapiprat gör oss ensammare, eftersom det så tydligt handlar om att sätta oss själva före våra relationer.
Ett nyligt exempel, skämtsamt men träffande: I en serieruta längst bak i DN Kultur (8/2) har tecknaren Ellen Ekman illustrerat en mellanstadiepojkes ”får jag chans på dig?”-lapp till en flicka att kryssa ”Ja” eller ”Nej” på. I stället för dessa binära alternativ svarar flickan med en drapa: hon måste fokusera på sig själv, läka gamla trauman och identifiera sina anknytningsmönster. ”Det här är inte ett nej till dig utan ett ja till mig själv och den resa jag behöver göra.”
Häromåret rönte skådespelaren Jonah Hill stor uppmärksamhet när hans ex-flickvän, surfproffset Sarah Brady, läckte deras sms-konversation. Där använde han terapiprat i tydligt härskartekniska syften. Att hon inte skulle umgås med ”fel personer”, inte surfa med män, inte lägga upp bilder på sig själv i baddräkt – ”dessa är mina gränser för en romantisk relation”.
Kort sagt: hans gränssättande handlade om att begränsa en annan person, och utan att förklara varför eller att visa sig själv sårbar.
Som filosofen Michel Foucault påpekat skänker medicinsk terminologi talaren pondus. Niklas Laninge säger att det är ett maktmedel: som med alla svåra ord och komplicerade uttryck kan användandet av terapiprat förvirra mottagaren och göra hen osäker.
– Även om de flesta förstår att den där kompisen verkligen inte är kvalificerad att diagnostisera dig så är det svårt att inte bli osäker när någon beskriver en som toxisk, kontrollerande eller narcissistisk.
Han ser också en risk för onödigt komplicerade förklaringsmodeller till varför man gör eller inte gör vissa saker.
– Det är helt okej att stanna hemma en lördagskväll, du kanske inte behöver ursäkta dig med att du inte följer med till klubben eftersom du måste ”vårda dina introverta sidor”?
Det går en skör gräns mellan att avdramatisera samtalet kring psykisk ohälsa och att urholka det. Flera personer har varnat för att terapilingo riskerar att göra oss mindre empatiska, säger Lisa Ehlin. Konversationerna blir kringskurna och våra relationer lider under tyngden av all denna milda, ogenomträngliga omsorg.
– Det blir kliniskt, men utan det faktiska kliniska innehållet. När en vän vill få kontakt eller berätta något vill hen nog inte bli analyserad. Effekten när alla börjar prata likadant kring saker som är mycket känsliga och personliga blir att vi låter som robotar.
– Det mänskliga språket med alla dess brister kanske ändå är att föredra om alternativet blir en känslolös, förinställd prompt som ska fungera på allt och alla.
Läs mer:
Hobbypsykologer bakom diagnosepidemi
Läs fler artiklar av Kristofer Ahlstrom
