Häromdagen läste man ordet svinglad i tidningen. Svingla, jaha, är det något sexuellt som att sätta ut en flamingo på balkongen för att visa att man är öppen för lite utvidgat kuttrasju?
Sedan förstod jag att det stor svin-glad. Två ord som parats, svin och glad.
Apropå ord gick vi på bio och såg filmen ”Brutalisten”, som enligt expertisen borde fått en Oscar som bästa film. Det lät brutalt och utmanande för en gammal B-filmkritiker. Enda biljetter som fanns kvar gick till en VIP-biograf i ett futuristiskt köpcentrum där man också kunde äta middag under filmens gång.
Det var svårare än det låter. Att äta alltså. Tur att det inte serverades brutalisterband. Försök själv äta med kniv och gaffel i fladdrande biomörker.
Titeln ”Brutalisten” lät ju lockande som en Rambo i benkrossande brutalformat, oförsonligt aggressiv, lämnar högar av lik bakom sig, en pangrulle för en stor, brutalt begiven publik.
I stället fick vi en stram story om en finlemmad judisk arkitekt som flyr från Ungern till New York efter kriget och utstår brutal förnedring för att förverkliga sin arkitektoniska vision som sedan den tiden – 1950-talet – kallas brutalismen och består av brutalt nakna byggnader i betong, marmor, tomrum, ljus och ytor.
Men brutalist? Ordet nämns lika lite i filmen som annorstädes, okänt i akademins ordlista och ordbok, va fan ska den tro som inte har studerat arkitektur eller doktorerat i konsthistoria?
Detta är ingen invändning mot filmen, tvärtom, den är lika stilren och avklädd som arkitekturen den beskriver och har berömts och belönats efter förtjänst.
Och ljudbandet har iöronenfallande udda tidsdetaljer, såsom Spike Jones väckarklockskraschande och gurglande ouvertyr till Wilhelm Tell och en sövande melodisk latinamerikansk slinga som låter som tusen andra men snäppet dunklare och dovare.
Filmens dubbelknäppte arkitekturmecenat åker Packard Clipper av samma limpformade efterkrigsmodell som i gravt begagnat skick eldades upp i Arne Mattsons svartvita film ”Den gula bilen” när man inte ville offra den gula Mercedes 300 som filmens handling rörde sig kring.
Allt kan bli film och blir det, vilket man bara kunde ana för hundra år sedan.
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om hur många gånger tåget kan behöva stanna på en enda resa.
