Odysseus hade tur. Som hemvändande krigare fick han allt han förtjänade, det vill säga sitt gamla liv tillbaka, inklusive kärleken. Homeros lyckliga slut är en ovanlighet i berättelserna om soldatens återkomst. Oftare är soldaten en Woyzeck, en fridstörare, en smittbärare, som om hans nära förbindelse med döden gör honom omöjlig bland de ännu levande.
Det var efter första världskriget som tysk-judiske Ernst Toller skrev sin pjäs ”Hinkemann”, om soldaten som kommer hem, svårt märkt i kropp och själ. Toller hade själv stridit i kriget: han skrev pjäsen medan han satt på fästning, dömd för sitt socialistiska engagemang i den kortlivade bayerska rådsrepubliken. Toller flydde från Tyskland, kom senare till New York och tog sitt liv samma år som andra världskriget började.
Det handlar naturligtvis om en tid med starka fascistiska strömningar, vilket gör pjäsen särskilt intressant nu, hundra år senare.
I Dramatens uppsättning tar Anja Susa, serbisk regissör som tidigare satt upp bland annat ”#Jeanne” på Riksteatern/Dramaten, och dramatikern Tom Silkeberg, som fritt bearbetat Tollers pjäs, fasta på hur ett avslutat krig inte tar slut. ”Den här kroppen har inga framtidsutsikter”, säger Hinkemann och den enkla meningen får mig att rycka till, för att den är så grym, för att den våldsamma ångesten och den ohjälpliga impotensen gör honom kastlös.
Hinkemann söker jobb på stadens nöjespark och över scenen ljuder en röst som talar hr-språk
Kulisserna på lilla scenen placerar handlingen i Weimarrepubliken; flagnande medaljongtapeter och smutsig grå pärlspont, Natalie Sundelin som hustrun Grete och Marcus Vögelis Hinkemann i kläder som är mer då än nu. Grete hungrar, efter sex och efter pengar, men Hinkemann kan inte ge henne något av det.
Ganska snart börjar föreställningen bli tydlig med att tiderna blandas, att dået och nuet slingrar sig runt varandra. Hinkemann söker jobb på stadens nöjespark och över scenen ljuder en röst som talar hr-språk. Danilo Bejarano är underbar som avslappnat manipulativ cirkusdirektör, ett ögonblick av lugnt komisk förlösning.
För just ögonblicken av avslappning är för få, det absurda i tragedin är uppvridet till max. Allt är förvrängning och förvridning, mardrömsscenerna avlöser varandra. När förnedringen av Hinkemann når sin kolsvarta höjdpunkt på nöjesparken, är det som om explosionen har kvävts på förhand.
Mitt i övertrycket har skådespelarna imponerande stor kontroll i kasten mellan fars och undergång, med Hinkemann som stilla, trasig mottagare av de andras utspel.
Man skulle kunna säga att uppsättningen är lojal med psykosen, med för- och mellankrigstider. Man skulle också kunna säga att den är lojal med den expressionistiska estetiken, med viljan till ett starkt sceniskt, fysiskt uttryck. Båda påståendena vore sanna. Men intensiteten blir för urskillningslöst kitschig när Hieronymus Bosch-artade gestalter, danse macabre, Kristus- och samtidsreferenser ska rymmas inom samma enaktare. Lidandet blir ett ögonblicks flimmer och genklangen uteblir: Kriget. Jaha.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Malin Ullgren.
