”I framtiden kommer USA:s president att sälja Teslabilar på Vita husets gräsmatta.” Troligen hade det scenariot för bara några år sedan avfärdats som en marxistisk hyperbol, en vänsteristisk haschnoja.
Men nu har det hänt. I veckan visade Donald Trump sitt stöd för Elon Musks företagsimperium genom att göra en del av Vita husets gräsmatta till bilsalong, där han hängivet förevisade Teslamodeller. Frågan är hur de olika formerna av motstånd mot kapitalismens degenererade slutseger kommer att se ut.
Litteraturen, framför allt romankonsten, har i långa tider byggts av en sorts dragkamp mellan säljbarhet och konst, mellan festligt–folkligt–fullsatt och idiosynkratiska experiment. På sätt och vis kan man säga att romanen alltid har svarat på kapitalismens villkor – antingen genom att försöka maximera underhållningsvärdet eller genom att tvärtom visa långfingret och skriva konstigt. Eller helt enkelt genom att lägga enorm kraft på ett konstnärligt arbete som kortsluter kopplingen mellan tid och pengar.
Hur kan de litterära svaren på vår tids öppna samspel mellan fascism och kapitalism se ut?
Det kommer naturligtvis att skrivas breda berättelser som konkret skildrar nuet. Ändå är kanske det mest intressanta hur den litterära formen blir en del av svaret – formbrott är ju det hårdaste motståndet mot själva idén om säljbarhet.
Frågan om formen som motstånd slår mig när jag läser den amerikanska författaren Kate Zambrenos bok ”Mutter” (övers. Helena Fagertun, Ellerströms). Den handlar inte alls om pengar eller politik, inte ens på privatlivsnivå, och den gavs ut i USA för snart tio år sedan. Men den vänder sig så tydligt bort från förväntningar på trivsam läsning, på underhållning, på stora upplagor.
”Mutter” kan klassas som lyrisk essä, den utgörs av fragment och väver samman den privata förlusten av en mor med passager om konstnären och författaren Henry Darger, med citat ur klassiska verk. Den här blandade genren blev stor för kanske tio år sedan, genom bland andra Maggie Nelson (”Argonauterna”, ”Blått”).
Då var det en trend. Nu framstår själva formen som just ett kommersiellt motstånd, som prosa på krigsstigen mot romanens och memoarens större följsamhet.
Det tog Kate Zambreno 13 år att skriva det som blev ungefär 200 sidor – apropå att klippa bandet mellan tid och pengar.
Zambreno har tyvärr en dragning till oprecisa själfullheter, som ”Vad betyder det att skriva det som inte finns där. Att skriva frånvaro.” Eller ”Det finns något jag skulle vilja säga här, som har att göra med hur privata konstnärliga praktiker misstänkliggörs, men jag vet inte riktigt vad.”
Annat i ”Mutter” är bra, men det är inte det mest intressanta exemplet på lyrisk essä jag har läst. Ändå slås jag ändå av hur mycket jag tycker om formen, hur mycket jag tycker om viljan att förena det inåtvända skrivandet med läsbarhet, med en sorts dialog.
Ibland rör sig författare under sina skrivande liv från det som kallas smalt till det som kallas brett, kanske för att verktygen för att forma en sammanhållen berättelse helt enkelt kommer med övning och med ledan vid att nå för få läsare.
Ibland går riktningen åt motsatt håll.
Efter succén med trilogin som inleddes med ”Konturer” 2014 är det som om Rachel Cusk vägrar tillfredsställa eventuella förväntningar på mer av samma. Det som var experimentellt redan i trilogin – där Cusk gjorde jagberättaren, den egentliga huvudpersonen, till en viskande närvaro i romanerna, ett kärl för bifigurernas berättelser – var ändå så enkelt och njutbart att läsa.
I ”Parad”, som kom på svenska i februari, tvingar hon läsaren att hantera en intelligens i meningarna som är mer intressant än lustfylld, när hon undersöker vad det är att beskriva en människa. Cusk är ofelbart suggestiv som författare, en stämningsmakare av rang. Men den här gången är kompromisslösheten romanens själva väsen.
Kanske är det olika former av experimentell vägran, olika former av bortvänt berättande, som blir de hårdaste estetiska svaren på det senkapitalistiska helvetet/clownparaden. Litteraturen kan aldrig leva enbart av uppsträckta långfingrar, kompromisslöst egensinne eller narcissistisk snobbighet.
Men jag är i alla fall nyfiken på hur böckernas antites till att kränga bilar på Vita husets gräsmatta ser ut.
Läs fler texter av Malin Ullgren här och mer av DN:s litteraturbevakning här
