Pontus, Pontus, Pontus. De senaste åren har mycket sagts och skrivits om Moderna museets legendariska chef Pontus Hultén – hur han först byggde upp ett av världens främsta moderna museer på Skeppsholmen i Stockholm, och hur han på ålderns höst smutsade ner sitt eftermäle med förfalskade Andy Warhol-verk.
Det är en fascinerande historia, väl värd att berätta. Men samtidigt har andra nyckelspelare på den svenska konstscenen hamnat i slagskugga. Ett exempel är Olle Granath, som efter en karriär som kritiker här i Dagens Nyheter tog över chefskapet för Moderna museet och därefter chefade över Nationalmuseum i tolv år.
Jämfört med den dynamiske och gränslöse Hultén kan Granath framstå som en grå eminens, en hängiven byråkrat i den modernistiska konstens tjänst. Hans karriär har inte kantats av några besvärande skandaler eller snedsteg.
Likväl har han mött och ställt ut många av efterkrigstidens främsta namn, från expressionisten Marc Chagall och surrealisten Salvador Dalí till popkonstnärerna Andy Warhol och Claes Oldenburg.
Att Olle Granath känt sig manad att nu, 84 år gammal, skriva sin självbiografi är förstås ett välkommet tillskott till den svenska konsthistorieskrivningen. Samtidigt kan man ana att han också velat rikta tillbaka lite av strålkastarljuset på sig själv – och bort från Pontus.
Självbiografin håller ett rappt tempo, med korta kapitel om möten med konstnärer, om utställningar och kulturpolitik. Tonen är stillsamt kåserande, med ett lite lillgammalt språkbruk som kontrasterar mot författarens fysiska ålder.
Det är som ett bättre Sommarprogram, småputtrigt och trevligt utan direkta smärtpunkter. Undantaget är det inbrott som drabbade Moderna museet en höstmorgon 1993, då verk av bland andra Pablo Picasso och Georges Braque värda en halv miljard kronor rövades bort vid en spektakulär rififikupp.
Med hjälp av före detta polischefen och privatspanaren Tommy Lindström och en ”hittelön” på 200 000 kronor kunde de flesta av verken till slut återbördas till museet. Vem som låg bakom beställningen får vi förmodligen aldrig veta, men genom ett rådigt ingripande och okonventionella metoder räddades verken till eftervärlden.
Den här anekdotiskt hållna boken är kanske inte Olle Granaths främsta bidrag till den moderna svenska konsthistorien, men samtidigt befäster den hans position som en av dess huvudrollsinnehavare. Han kan lugnt luta sig tillbaka, nöjd och stolt över sitt värv.
Läs fler texter av Bo Madestrand och andra av DN:s bokrecensioner
