Först var det svårt att begripa varför den franske vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon var så arg, men snart såg jag ett mönster i kommentarerna efter domen mot Marine Le Pen. Premiärminister Francois Bayrou första reaktion var ”bekymrad” och då trillande polletten ned.
Mélenchons och Bayrous kritik gällde att Le Pen förbjuds att kandidera till offentliga uppdrag, och för en svensk låter det onekligen konstigt att ett så långtgående straff verkställs innan domen har vunnit laga kraft. Domstolen tillämpar en ganska ny lag med få prejudikat och i högre instans kanske det kan bli en annan bedömning.
Men varför sade Mélenchon eller Bayrou ingenting om det utbredda, systematiska och långvariga missbruk av EU:s pengar som Le Pen har ägnat sig åt? Måhända därför att det högerextrema partiets presidentkandidat verkligen inte är ensam om att ha fuskat med Europaparlamentets bidrag. Bayrou vet vad det handlar om och Mélenchon har skäl att vara nervös.
Också Mélenchon misstänks för en lång rad ”oegentligheter” när det gäller bidragen i Europaparlamentet.
Någon månad efter valet i Frankrike 2017 anklagades Bayrou och tio andra företrädare för det liberala partiet Modem för otillåten användning av assistentbidragen i Europaparlamentet. Bayrou, som precis hade utsetts till justitieminister i president Macrons första regering, tvingades lämna sitt uppdrag. Efter rättegång frikändes han, men åtta av Bayrous partivänner dömdes för att ha låtit EU-betalda assistenter syssla med nationellt partiarbete.
Vänsterledaren Mélenchon har inte ställts inför rätta i Frankrike, men den franska tidningen Libération avslöjade nyligen (28/3) detaljer ur en utredning från Olaf, EU:s bedrägeribyrå. Den visar att också Mélenchon misstänks för en lång rad ”oegentligheter” när det gäller bidragen i Europaparlamentet.
Det finns med andra ord vissa skillnader – men framför allt likheter mellan fallen. Le Pen har fått ett hårt straff för omfattande missbruk, Bayrou har frikänts och anklagelserna mot Mélenchon har (ännu?) inte lett till åtal. Men alla tre har varit ledamöter i Europaparlamentet och i samtliga fall handlar beskyllningarna om EU-betalda assistenter som har utnyttjats på ett sätt som inte följer regelverket.
Kanske låter det inte särskilt upprörande. Om assistenter i Europaparlamentet arbetar för ett politiskt parti på ett kontor i Bryssel eller i hemlandet, har det verkligen så stor betydelse? Ja, i grunden handlar det faktiskt om något så viktigt och ömtåligt som europeisk demokrati.
Det speciella med folkstyret i EU är att demokratin i grunden är nationell och utövas i medlemsländerna. Men medborgarna har också fått möjlighet att påverka vissa delar av den överstatliga politiken i särskilda EU-val.
Sedan 1979 har Europaparlamentet, EU:s folkvalda församling, utvecklats till något som påminner om ett vanligt parlament, men det är fortfarande ett skört bygge.
Att inrätta det direktvalda Europaparlamentet var ett demokratiskt experiment, men på EU-nivå saknas fundamentala delar av det som gör ett folkstyre levande, till exempel fria medier och folkligt förankrade politiska partier.
Europaparlamentet svävar högt över medborgarna i unionens medlemsländer och därför kan EU:s folkvalda församling bli lätt ett kap för allehanda fifflare och bedragare.
Europaparlamentets bidrag har utnyttjats för att få den franska inrikespolitiken i gungning, och så var det verkligen inte tänkt.
Det insåg Jean-Marie Le Pen, Marine Le Pens pappa och Nationella frontens grundare. Han avskydde EU men insåg att han kunde ha nytta av unionens pengar och talarstol för att växa.
Under pappa Le Pens tid som ledamot i Europaparlamentet började det högerextrema franska partiet systematiskt använda fiktiva anställningar av assistenter som skulle arbeta för att stärka Nationella frontens ställning i Frankrike.
Det lyckades ganska bra, både finansiellt och politiskt. Nationella fronten och partiets efterträdare Nationell samling har lyckats utnyttja Europaparlamentet som kassakista och arena för att bli större på hemmaplan.
Varken Jean-Marie, Marine Le Pen eller partiets nuvarande ordförande Jordan Bardella, också ledamot i Europaparlamentet, har brytt sig det minsta om det tunga parlamentariska arbetet i Bryssel och Strasbourg. Ibland har de glidit in för att delta i en debatt, men sedan åkt hem igen.
Så var det inte tänkt. Europaparlamentets ledamöter får bidrag för att de ska kunna anställa assistenter som ska hjälp dem i arbetet med gemensam europeisk lagstiftning, inte för att finansiera nationella partier.
Europaparlamentets bidrag har alltså utnyttjats för att få den franska inrikespolitiken i gungning, och så var det verkligen inte tänkt. Domen mot Le Pen avslöjar alltså ett destruktivt och farligt bedrägeri.
Att systematiskt använda Europaparlamentets assistentbidrag för nationellt politiskt arbete undergräver både den europeiska demokratin och folkstyret i medlemsländerna. Sådant fusk måste upphöra.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Trumps tullar sänker ekonomin – och det är inte det värsta
Erik Helmerson: Wallenberg kallades ”krigsherre” – nu ger han V lektioner i demokrati
