– Det är en jävla röra i mitt huvud! Jag har svårt att fokusera, säger Erik Holmström och lägger ifrån sig dockan han har i handen.
När DN träffar regissören och grundaren bakom Malmö dockteater är det bara dagar kvar till premiären av jubileumsföreställningen ”En trappa till himlen”. Manuset sitter dock inte riktigt och ”skådespelarna” stökar till det på scenen. Erik Holmström, som gör alla rösterna, stiger ut från repetitionerna och pustar ut över en bricklunch:
– När jag startade dockteatern sade folk lite på skämt: ”Vad skönt att du har dockor, då slipper du alla skådespelare. Dockorna gör ju som du säger”. Men dockor gör ju inte ett skit av vad du säger! Först ska de byggas i tre timmar, och sedan är det alltid något öga som ska fixas eller någon arm som ska sättas på och …
– … så ramlar de och går sönder hela tiden! fyller medregissören Sally Palmqvist Procopé i.
Som av en händelse handlar ”En trappa till himlen” om just ett teatersällskap som är spända inför en ny föreställning. Ett tjugotal dockor stora som 1,5-liters pet-flaskor står uppställda på scenen och gestaltar bland andra en tystlåten och småstörig ljudtekniker, en teaterregissör och en gravid inspicient.
– Dockor är ju lite endimensionella, platta. Men det finns något bra i det också, för det blir en tydlighet. Allting bygger på att man härmar verkligheten, de gör små vardagliga och igenkännbara grejer, som att dricka kaffe eller sätta sig på fel plats på tåget. Det riktigt tråkiga blir kul när dockor gör det. Och så var det sexscenerna…
Ni satte upp en föreställning som bygger på en tantsnuskroman?
– Ja, Jackie Collins debut: ”The world is full of married men”. Det var explicita scener och superkul att göra! Vi använde kameror och zoomade in också. Man kan göra ganska grova saker, men det blir ändå gulligt och ofarligt för att det är dockor, säger Erik Holmström.
”The world is full of married men” spelades för utsålda hus i Malmö, och till hösten kommer de kärlekstörstande dockorna till Stadsteatern i Stockholm:
– Sex säljer! konstaterar Erik Holmström med ett skratt.
Vi blir visade in till teaterfoajén, som påminner lite om förskolans målarverkstad. Rummet är för tillfället belamrat med halvfärdiga figurer, kläder i ministorlek och pysselmaterial. Gänget bakom dockteatern föredrar att uttrycka det så: ”Pyssla” framför att ”skapa”, för att det sänker kraven:
– Jag älskar att måla och skulptera, men jag är inte bra på det. Har inte tekniken. Jag har jobbat mer på intuition och slump, och det har blivit ett sätt att framkalla lust hos andra som är med. En massa kompisar har kommit och vill hjälpa till, och då blir det en tillåtande och kul miljö. Vi pysslar.
Helst ska det gå fort också. Finliret går bort, Erik Holmström vill hellre fokusera på att skap… förlåt, pyssla, stora mängder dockor än att snöa in på detaljer:
– Jag har myntat ett uttryck: ”konstnärlig kvantitet”. Det blir häftigt, går snabbt och känns bra! Man knöcklar ihop tidningspapper, fixar näsa av aluminiumfolie och tar ett lager gipsbinda. Sedan ska det bara på lite hår och färg, förklarar han.
Vissa dockor har varit mer avskalade än andra, som när de satte upp en spinoff på Strindbergs ”Inferno”. I en recension i DN skrev Kristina Lindquist: ”Det är ren och skär trolldom att en toarulle kan vara så uttrycksfull.”
– Det märks att dockorna väcker mycket känslor. Som vuxen trycker man undan barndomen, och dockor och små saker hör till barnens värld. Här får vuxna människor ett tillfälle att komma i kontakt med sitt inre barn, det är jättefint att se, säger Erik Holmström.
I ett helt decennium har Malmö dockteater varit en del av stadens scenkonstutbud, och allt började när Erik Holmström lyckades få ett litet kulturbidrag och kom över en källarlokal i området Sofielund. Tidigare hade han frilansat som teaterregissör, men längtade efter att testa något annat:
– Jag tycker om det teatrala, storslagna, och det kändes tråkigt att man behöver ha så mycket pengar för det. Dockorna var en liten ingivelse. Om jag gör dockor som är små så blir ju rummet jättestort! Och då kom det så himla många idéer. Man kan göra storslagen opera! Taket kan öppnas och änglar kan flyga in!
Att det inte fanns någon annan dockteater för vuxna i Sverige skapade också en känsla av frihet:
– Det var en skön tanke – att ingen visste hur det här skulle vara. Det fanns inga rätt och fel, och det satte i gång kreativiteten. Dockteater är ju också tillfredsställande för ens kontrollbehov. Man är gud. Lite minigud.
