Framåt jul 1938, någon månad efter att Västmakterna skänkt bort Tjeckoslovakien till Hitler i München, infann sig journalisten Ivar Harrie hos Hjalmar Söderberg i Köpenhamn. Söderberg var nästan sjuttio, levde sedan tjugo år i landsflykt i Danmark. Han hade ända sedan Hitlers maktövertagande något år tidigare hört till nazismens skarpaste offentliga kritiker. Att intervjun gjordes för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning där Torgny Segerstedt förde befälet var ingen slump.
När Harrie frågade sin ”Cher maître” vad han hade på hjärtat svarade Söderberg mycket riktigt: ”Katastroferna. Kan någon människa med förnuft och heder i behåll tala om annat eller tänka på annat?”
Det fanns de som var överraskade av lidelsen.
Söderberg var bortglömd, lite föredetting på det sätt som en författare kanske bara kan bli när man en gång representerat tidsandan. Den tidsanda han ansetts representera hade dessutom dömts ut som vek, velig, viljelös. Att han nu skulle visa ett sånt brinnande engagemang mot Hitler och Mussolini var som någon av de där historierna där en gestalt ur det förflutna vaknar upp och engagerar sig i någon dagsaktuell strid. Som om en flanör från sekelskiftets Stockholm hade väckts ur sin dvala och skakat promenadkäppen mot bombplan och koncentrationsläger.
Det var så bilden av Hjalmar Söderberg såg ut. Han skildrade en värld som var tydligt avgränsad och år 1938 befann sig den världen redan på avstånd: ”En välombonad ungkarlsvåning”, som Gunnar Ekelöf träffande sammanfattade det vid den tiden, ”fylld av minnen, porträtt och ärvda saker – men samtidigt av en förtärande ensamhet”.
Söderbergs romaner var som gamla sepiafärgade fotoalbum från det Stockholm där han vuxit upp. Född 1869, i en stadsdel som fortfarande kallades Ladugårdslandet och som inte hade hunnit växla upp till Östermalm – där spårvagnarna var hästdragna och poliskonstaplar i vita byxor kunde ses mata höns på gatorna.
Hans sätt att stilisera detta Stockholm, att framhäva dess kosmopolitiska drag som gjorde staden till lämplig miljö för en ”flanör”, var också tidstypiskt. Han började sin bana som tidningskrönikör på det nystartade Svenska Dagbladet. Han ville mana fram en stad som var ”på en gång löjligt liten och skrämmande stor” (Ekelöf igen), både intim och anonym, både rustik och internationell, där man lyfter på hatten för gamla lärare i Kungsträdgården och grälar om Dreyfusaffären med kompisarna på stamkrogen. Av samtiden ansågs han som lättviktig, mondän, en produkt av litterära gäng och kotterier. Hans första roman, ”Förvillelser” (1895), ville vara vågad och uppfattades också så – den handlade om en ung man som förskingrade pengar och förförde flickor (rent önsketänkande, erkände författaren i efterhand) och boken väckte skandal.
Men Söderbergs stora genombrott, uppväxtskildringen ”Martin Bircks ungdom” från 1901, blev en sådan där bok som i efterhand definierar en hel epok. De unga läsarna fastnade för själva det känsliga och vemodiga tonfallet. Författaren Ludvig ”Lubbe” Nordström (som 1938 gav ut ”Lort-Sverige”) berättade om effekten av att sträckläsa boken som sålt slut på en dag på Lundeqvistska bokhandeln i Uppsala: ”Det var som om kraften gått ur musklerna, som om att somna in ljuvligt trött varit det enda åtråvärda. Jag hade mött en tidsstämning, som jag själv icke kunnat precisera.”
Det var det ärliga, ogarderade tonfallet som gjorde ett sånt intryck på läsare som vant sig vid att litteratur antingen var storvulna fantasier om rovriddarborgar och bleka jungfrur eller hårdför naturalism. Fortfarande räcker det med att slå upp den på måfå för att fastna för magin i Söderbergs språk. Där finns en mening som han själv pekade ut som favoriten i hela hans produktion, när lille Martin och hans far är på väg hem från ett julkalas:
Men på hemvägen gnistrade stjärnorna, och fadern pekade på himmelen och sa: Där är Vintergatan och där är Karlavagnen.
Han hade vuxit upp med de nationalromantiska poeterna och älskade deras magnifika klangfullhet. En klasskamrat som deklamerade Viktor Rydbergs ”Den flygande holländaren” hade en gång väckt hans drömmar om att bli författare. Söderberg slipade ner romantiken i meningar som var koncentrerade och exakta, en tidig modernism som påminner om Debussys sätt att slipa ner artonhundratalets storvulna tonspråk.
Stilkonsten, vad man kan tala om som Söderbergs aforistiska Wikiquotes-kvaliteter, fungerar fortfarande. I dag är det ”Doktor Glas” (1905) som delas ut i skolorna med de kanske mest citerade raderna i svensk litteratur, de där om att bli älskad, i brist därpå fruktad och så vidare, om själen som vill kontakt till varje pris. Alla läsare noterar kanske inte ironin i de raderna eftersom doktorn som av sin vilja till kontakt drivs att mörda en människa misslyckas med sin strävan – ingen får ju någonsin veta vad han gjort, eller att det ens är ett mord som ägt rum.
Det är paradoxen i Hjalmar Söderbergs finslipade och till synes så definitiva språk som hela tiden har sin underström av ironi, som försöker dra undan benen för läsaren. Det är som om han vill och väntar sig att bli motsagd, eller åtminstone besvarad. Inte konstigt att det har kommit så många svarsböcker: Gun-Britt Sundströms ”För Lydia”, Bengt Ohlssons ”Gregorius” och ”Helga”, Kerstin Ekmans ”Mordets praktik”, Åsa Nilsonnes ”Fru Gregorius” och nu i vår ”En annan Doktor Glas” av Malin Lindroth.
Det är lätt och frestande att peka ut motsägelserna som ger upphov till alla dessa svar. Söderberg, som så klarsynt skildrade kvinnans villkor i det dåtida svenska samhället, var också motståndare till kvinnlig rösträtt; han kunde i plumpa ordalag driva med tidiga feminister (en ful kvinna ”ser förbanne mig ut som en rösträttskvinna” förklaras det i essäboken ”Hjärtats oro” från 1909).
Vad gäller incelmannen Doktor Glas inspireras han till att mörda pastorn när han under ett sjukbesök träffar på en liten ”idiot”, en förståndshandikappad pojke som skildras med lidelsefull avsky – ett ”vidunder”, ”enorma apkäkar”, ”onda och slöa ögon”.
Söderberg var själv ett gammalt mobbningsbarn. I Ladugårdslandsskolan hånades han för att vara omanlig och kallades ”Frida” för att han ärvt systerns skolböcker där hennes namn stod kvar. Avskyn för vad som på den tiden kallades ”manlig handlingskraft” går som en röd tråd genom hans böcker. Men han visste att mobbningsbarnet alltid har fanatikern inom sig, hungern efter hämnd och upprättelse, att skolskjutaren döljer sig inom incelmannen. Man kan förledas av hans sätt att gestalta det på ett så lugnt och glasklart sätt.
Vad man känner av är det dialogiska hos Söderberg, känslan av att hans litteratur är en respons på hans liv, ett sätt att hantera det, att bemästra det.
Han klagade ofta över sin dåliga fantasi. Hans nära vän Ernest Thiel sammanfattade det med att ”han hade egentligen inget annat att skriva om än sig själv”. Materialet innehöll samma motsättning som Ekelöf lade märke till hos honom, den trivsamma ungkarlsvåningen som samtidigt representerar en förtärande ensamhet. Det aforistiska, det välslipat definitiva hos Söderberg, är ett sätt att hantera ett liv som var allt annat än välslipat och definitivt. Där spelade bristen på handlingskraft en plågsamt stor roll. ”Ödets kastboll” kallade han sig själv.
”Doktor Glas” och två av hans andra storverk – dramat ”Gertrud” (1907) och romanen ”Den allvarsamma leken” (1912) – var alla ett sätt att ”skriva sig fri” (hans egna ord) från en kärlekshistoria med en kvinna vid namn Maria von Platen, olyckligt gift med en äldre militär i Kristianstad.
I ”Doktor Glas” drömmer sig Hjalmar Söderberg in i rollen som hennes befriare från en förtryckande man, i ”Gertrud” handlar det om att deras kärlek kommer till korta mot ett kompromisslöst kärleksideal, i ”Den allvarsamma leken” blir berättelsen om en kärlekshistoria också en diskussion om hur man skriver om en kärlekshistoria. I verkligheten var kärlekshistorien av allt att döma aldrig så allvarligt menad från Maria von Platens sida och slutade med att hon dumpade Söderberg för yngre och ”manligare” män.
Och kärlekshistorien var dessutom en följd av någonting som för många har överskuggat allt som har med Söderberg att göra sedan Johan Cullberg och Björn Sahlin lade fram fakta i målet. Hans äktenskap var ett utdraget helvete som slutade med att den konflikträdde Söderberg flydde fältet och lät den handlingskraftiga förläggarfrun Lisen Bonnier spärra in hustrun Märta på mentalsjukhus. Där fick hon sitta tills hon dog, berövad alla rättigheter, under vidriga förhållanden.
Den saken kunde författaren, som hämtade nästan allt han skrev från sitt eget liv, aldrig förmå sig att ärligt skildra. En anledning, kanske, till att hans författarbana fick en så brant sjunkande kurva. Efter ”Den allvarsamma leken” (1912) åstadkom han ingen minnesvärd skönlitteratur igen.
Vet författare vad de vill säga? Söderberg visste det på många sätt.
Han uppfattade sig själv, han uppfattades av andra, som en uttalad talesman för den åttiotalsradikalism han fått med sig från uppväxten: upplysningstänkandet, den förnuftsbaserade humanismen, skepsisen mot kyrka och militarism.
På sätt och vis var han Doktor Glas, incelmannen som vill vara övermänniska, herren över liv och död. Han förklarade för Georg Brandes att han ”sympatiserade helt och fullt” med doktorns mord på prästen
När Ivar Harrie besökte honom i Köpenhamn 1938 var det bysten av Voltaire han lade märke till och som fick honom att utbrista att ”den nordiska liberalismen bor här”. Men Söderbergs trassliga liv, hans alkoholism, hans inkompetens i allt som rörde livets praktiska sidor och hans havererade äktenskap, fick honom att på ett djupare plan inse idéernas och ordens vanmakt.
På sätt och vis var han Doktor Glas, incelmannen som vill vara övermänniska, herren över liv och död. Han förklarade för Georg Brandes att han ”sympatiserade helt och fullt” med doktorns mord på prästen och hade någon klämt honom på ett svar hade han nog inte haft något emot eutanasi på förståndshandikappade heller. Men anledningen till att han lever i dag är att han lyckats gestalta både sina åsikter och baksuget under de åsikterna, både det han ville säga och det han inte ville säga.
Och så hade han till sist detta med sig från skolgården: sin osvikliga instinkt för vem som är översittare. Redan vid första världskrigets utbrott, när männen kring ”1914 års idéer” hetsade för krigisk manlig handlingskraft, var han tydlig. ”1914 års idéer – jag har äran att känna dem”, förklarade han i en enkät. ”De gå som ledmotiv genom hela världshistorien: maktbrunstens, rovlystnadens, våldets och dumhetens idéer.”
När Hitler dök upp var han väl förberedd. Detta var ytterligare ett uttryck av ledmotivet: översittarens eviga drift att hunsa och håna. Man behöver väl inte påpeka att Söderberg skulle ha hört samma ledmotiv spelas upp i Vita huset i dag.
Nej, Hjalmar Söderberg var inte bortkommen i Münchenöverenskommelsens värld. Den mest kända fiktionsfigur som uppfanns 1938 handlar om en mjäkig typ i glasögon som byter om i en telefonkiosk och kommer ut som den superhjälte som kan ge världens alla översittare på nöten. Hjalmar Söderberg visste bättre än de flesta att såna historier bara är barnsliga fantasier. Men han visste också att det inte befriar en från plikten att ta strid.
Katastroferna. Kan någon människa med förnuft och heder i behåll tala om annat?
Läs fler artiklar av Jesper Högström och läs mer om böcker
