I professor Leif Furhammars klassiker ”Med tv i verkligheten” finns det några tidsskildringar från SVT:s dokumentärfilmsavdelning på 60-talet som inte går av för hackor.
Det fanns uppenbarligen gott om pengar och resurser, och tillgång till ny lättare utrustning – filmare och journalister for i väg åt olika håll över hela världen. De kunde vara borta i månader, Afrika, Sydostasien, Latinamerika – de öppnade ett tv-fönster mot en värld få hade sett tidigare. Krig, konflikter, fattigdom.
Det blev ett uppvaknande för väldigt många.
När hände det senast på SVT? ”Du, Janne och jag tänkte dra till Västafrika några månader och försöka reda ut vad som händer där!” ”Bra idé, kom gärna hem med en film före jul.”
Sierra Leone är ett av världens absolut fattigaste länder
Det är lite politik och lite historia även i Tareq Taylors matresor, men visst är det både slående och talande att när SVT numera skickar ut folk i världen så gör man det för att – laga mat.
Denna gång reser Tareq Taylor tillsammans med kocken Zeina Mourtada och hennes syster Fathme till Sierra Leone, ett land de hals över huvud tvingades fly från som mycket små. Zeina var bara fyra.
Sierra Leone är ett av världens absolut fattigaste länder, men rikt på naturtillgångar. Här finns stora diamantfyndigheter, guld, järnmalm, bauxit och en hel del andra viktiga mineraler.
Människorna lever trots rikedomarna i största, värsta armod. Bara 60 procent har tillgång till rent vatten, bara 20 procent har tillgång till toaletter och andra sanitära nödvändigheter.
Våldsamma militärkupper och inbördeskrig har präglat landets efterkoloniala historia (landet lämnade brittiska samväldet 1971). Under hela 90-talet rasade ett grymt och brutalt inbördeskrig, landet drabbades senare hårt av ett massivt ebolautbrott – och så pandemin på det.
Det lagas ta mig fan mat i vartenda tv-program, kockarna är som rock- och filmstjärnor
Jag har bara avverkat de två första avsnitten. Här finns definitivt några rörande avsnitt med de båda systrarnas traumatiska minnen från en flykt mitt i natten (vi hålls i de två första avsnitten helt ovetandes om varför familjen tvingas fly). Men det är väldigt krångligt och snårigt berättat – pyttelite samhällshistoria, noll analys, noll försök att beskriva det riktiga landet. Och dess oerhörda problem, särskilt korruptionen.
Men maten är kryddig.
Är det bara att acceptera att vi lever i den här typen av mediecynisk verklighet? Det lagas ta mig fan mat i vartenda tv-program, kockarna är som rock- och filmstjärnor. Högsta status.
Maten och kulturen kan givetvis berätta mycket om ett land och dess invånare, men är den här typen av närmast etnochica nedslag i världen verkligen det som vi behöver mest av just nu?
Historiker som har studerat olika civilisationers sammanbrott har givetvis funnit många likheter – en civilisation på väg mot sin upplösning har till exempel i alla tider haft ett absurt överintresse för just mat, kök och kockar. En flykt undan den väntande katastrofen.
Det är ju trevligare och definitivt lättare att kika åt det hållet. Luktar gott också.
Det är möjligt att Tareq Taylor och systrarna Mourtada har några politiska ess i ärmen i de fyra avsnitt som återstår. I del två träffar Tareq Taylor ett gäng unga män, alla har mist en arm eller ett ben i kriget, ändå spelar de fotboll med sina kryckor på stranden.
Förr kallade vi det ”human touch” i journalistkretsar, det ska krydda anrättningen med lite sorgsna blickar, kanske några tårar fällda – Tareq Taylor visar sig iallafall bli väldigt rörd. Och det var ju fint av honom.
Sedan blir det raskt lite matlagning igen, vi kan ju inte förstöra stämningen helt och hållet. Detta är ett underhållningsprogram, trots allt, och någon gräns mot den brutala verkligen måste vi ändå dra. Eller hur?
Läs fler texter av Johan Croneman, till exempel: Hand upp den som tycker synd om Håkan Nesser
