”Snön faller och vi med den, långt långt in i sommaren”. Så sägs det i Ulf Lundells kända låt från 1978, vars refräng avrundas med ”det blir mycket bättre sen”.
Men i den globala uppvärmningens spår, efter ännu en mild vinter, är vi nog många som saknar singlande snöflingor och det där gnistrande vita täcket. Då kan Liljevalchs bjuda på lindring i Carola Grahns rumsinstallation ”Snön”.
Publiken går in genom en så kallad Sorseledörr, i vars lås det sitter en nyckel, fäst i ett flätat samiskt band. Och från en nationalromantisk veranda beskådas själva begivenheten – fjäderlätta flingor som dansar i en gatlyktas sken. En smått magisk scen som fångar känslan i den första snön.
Men som så ofta i Carola Grahns konceptkonst är det frågan om en lika skarp som skojfrisk kommentar till vårt konsumtionssamhälle. En vara och en upplevelse skapad på artificiell väg – här vita flingor tillverkade av plast. Precis som hennes tio meter höga ”Namahisvárri”, den samiska benämningen på ett fjäll som är för heligt för att namnges. Fast i konstnärens version ett uppblåsbart Disneyberg med ”snö” på toppen, som häromåret flöt på Wanås slottsdamm.
Grahn, som är född 1982 och uppväxt i Jokkmokk, drar sig inte för oortodoxa grepp på det samiska kulturarvet. Det krockar hon dessutom i postmodern anda med referenser till både fin- och populärkultur, svensk och internationell.
Denna i positiv bemärkelse respektlösa hållning till såväl tradition som teknik och materialval, delar hon med andra jämnåriga konstnärer som har samiska rötter. En kluven och till dels mer humoristisk attityd än det som präglar äldre kollegor, vars livserfarenheter ligger närmare i tid till de grövsta historiska brotten mot urfolket.
En trappa upp i Liljevalchs annex fortsätter utställningen med jojkautomaten ”Och till lavskrikan”. En antropomorf skulptur med megafonmun som aktiveras med polletter och spottar ur sig åtta olika jojkar som Grahn valt ut från de inspelningar som en folkmusikinsamlare gjorde för hundra år sedan.
På ytan är detta en underhållningsmaskin, samtidigt som jojken är ett djupare sätt att få kontakt med andliga dimensioner, en samisk sedvänja som bekant länge förbjöds av svenska staten och kyrkan.
I utställningens största rum porlar titelverket ”Drick Drick”, en kantinvariant på champagnefontänen, som på en gång adresserar missbruket av berusningsmedel och våra ändliga naturtillgångar.
Men kraftfullast är bordsinstallationen ”Luhkietjijhtje nejpieh” (Sjutton knivar), som huggits ner i träskivan. I detta verk har Grahn samarbetet med 17 samiska slöjdare (duojarát), som skickligt snidat och individuellt dekorerat knivarnas renhornsskaft. Dessutom har dessa kombinerade verktyg och vapen fått kärnfulla sägningar ingraverade; alltifrån ”Hålla Käft”, ”Hugga ved” och ”Gorma” till ”Grämas”, ”Jojka”, ”Hunden”.
Här gäller det att kröka rygg, läsa och fylla i resten av denna vassa, såriga historia. Med ”Dricka”, ”Däcka” och ”Dra åt helvete” bland övriga utrop finns även en koppling till titelverket. Men också till raden av kvastar i serien ”Hon ringer mig”.
Det som först kan upplevas som en lite gles och lättsam utställning djupnar efterhand till en betydligt mörkare och starkare berättelse
Kvastskaftens inbrända diktrader förmedlar ett ursinne med feministisk klangbotten, liksom de abstraherade väggverken med snitt i renskinn. I dem har Grahn infogat disktrasor för att suggerera fram såväl kvinnliga behag som en blottad ryggrad. Könsmaktsordningen i kondenserad form!
Carola Grahn opererar alltid med flera meningslager. Det som först kan upplevas som en lite gles och lättsam utställning djupnar efterhand till en betydligt mörkare och starkare berättelse – om allt ifrån rasism och sexism, till klimatkris och exploatering av naturresurser.
Olof Marsja, född 1986 i Gällivare, har ett liknande förhållningssätt. På Örebro konsthall har han nu sin hittills största separatutställning, som öppnade dagarna efter den katastrofala masskjutningen. Det har sannolikt sinkat tillströmningen, vilket verkligen är synd eftersom ”En grupp skulpturer som drömmer om ljus” är det bästa han producerat hittills – i alla fall vad jag har sett.
Även Marsja utgår från ett kluvet förhållande till sitt samiska arv men omfamnar hantverkstraditionen. Han behärskar trä-, horn- och pälsarbeten, som gifts ihop med upphittade förbrukningsvaror likt plastkassar och sportkläder.
Med assemblageteknik bygger han sedan sina egenartade och expressiva figurer med dråpligt kroppsspråk, utrustade med snidade träfötter och gestikulerande händer.
En del har också fått ansikten av glas, medan andra huvud kan ha formen av en blomma eller en stiliserad sol. Mäktigast är skepnaden av en nordsamisk forsbåt, återfödd som ”Urdjuret”.
Olof Marsja skapar ett högst personligt bilduniversum – med inbyggda kommentarer till vår civilisation och vårt förhållande till naturen. Det är på en gång smart, sorgligt och skojigt.
Läs mer:
Naturen som konsumtionsvara synas på Wanås
”Migration. Föremålens färdvägar” på Röhsska museet
