Halvvägs hunnen i ”The White Lotus” tredje säsong bestämde jag mig för att aldrig åka på semester med två andra kvinnor. Inte till Koh Samui, inte till Bohus Malmön, bara aldrig och ingenstans.
Grupporträttet av de tre väninnorna Laurie, Jaclyn och Kate fyllde mig med skam, just för att det var träffande. De vuxna kvinnornas förståelse av turtagning i lek innebär: när en kvinna går ut ur rummet, ska de andra kommentera henne.
Det börjar trevande – för man måste ju känna av hur långt den andra är beredd att gå – med halvt dolda elakheter, mjuka kommentarer med huvudena på sned och oro. Hur mår hon, egentligen? En inbjudan till knivhugg.
Jag önskar att jag kunde säga att Mike Whites skildring av väninnorna är kvinnohat. Men det är inte kvinnohat, det är… ganska realistiskt
Allteftersom semesterveckan fortskrider, åker silkesvantarna av, knogarna blottas och kvinnorna blir sugna på att tillfoga varandra verklig skada.
Ett par av dem stämmer kanske in på uttrycket ”vinthundar”, det vill säga medelålders kvinnor som är extremt vältränade och som äter lite för lite; något vackert som balanserar på gränsen till sorgligt därför att oron lyser om deras kroppsliga perfektion.
Michelle Monaghan i rollen som skådespelerskan Jaclyn sliter åt sig massören Valentin för ett bekräftande ligg, fastän hon anar att frånskilda Laurie (Carrie Coon) är i större behov av en man och att Laurie något har hoppats på den ayurvediskt orienterade ryssen.
Jag önskar att jag kunde säga att serieskaparen Mike Whites skildring av de tre väninnorna är kvinnohat. Men det är inte kvinnohat, det är… ganska realistiskt. Uppskruvat, farsartat, en lek med klichéartade kvinnotyper och fortfarande verklighetstroget. Whites manus är en master class i berättande. Inget är för lågt eller för högt för att rymmas och dramatiken på en gång utpräglat loj och grym.
Även om finalen inte har samma triumfatoriska chockverkan som i första säsongen är det ändå en värdig avslutning. Det ligger i luften att en rasande Laurie ska göra slut på den vänskap som hållit i sig sedan de var flickor. I stället öppnar hon själen på vid gavel, talar om sin sorg, sina misslyckanden, sin jakt på mening och kommer fram till att tid är det som ger livet mening. Tiden som gått och som de har haft tillsammans är meningen med deras vänskap. Att inte värdera exakt vad vänskapen ger, bara se åren som finns lagrade i ögonblicken de är tillsammans.
Det fina är att finalavsnittet visar på vilket sätt skildringen av de tre väninnorna är just sann. Inte främst för att kvinnorna sviker varandra – utan för att de fortsätter att älska varandra.
Det finns något anti-narcissistiskt i att acceptera sina vänner i nöd och lust
Jag får tårar i ögonen av scenen och ja, jag tycker att fysiska reaktioner är viktiga när det gäller teater, tv och film, eftersom det handlar om att se en människa och svara henne.
Det finns något anti-narcissistiskt i att acceptera sina vänner i nöd och lust. De är tiden, en livsbetingelse som inte i varje stund måste svara mot ens egna behov, inre barn, eller vad det nu kan vara som gör andra och en själv svåra att vara med.
Vändningen visar på Mike Whites psykologiska noggrannhet. Kvinnor kan vara för jävliga, men ibland också ta emot varandra på ett sätt som får mig att vara så otroligt tacksam över kvinnorna i mitt liv.
Läs fler texter av Malin Ullgren
