Man ska inte tro att något är sant bara för att det upprepas. Det har vi lärt oss den hårda vägen och det, mina vänner, tål att tuggas om.
Till exempel ska man inte tro att på myten om att det var de ryska krigsfångarna som brände ned Visingsborg: att de var så förbannade på de usla förhållandena i sitt fängelse att de tuttade eld på hela slottet, julen 1718. Det stämmer inte – men storyn har levt, trots att en lagman gick till botten med hela förloppet redan i början av 1719.
Man ska respektera oberoende jurister. (Glöm ej.)
Enligt utredningen, med vittnesförhör och allt, startade branden i slottets nordöstra hörn. Där fanns inga fångar, men väl ett gäng vakter varav minst en var slarvig med sin pipa den där kvällen och sen var det kört.
Att det fanns brister i fängelsemiljön stämde dock. Redan flera månader tidigare, när ett 80-tal personer befann sig på slottet, slog man fast att kåken var full, men på det örat ville kungen inte lyssna. Så många krigsfångar som möjligt skulle koncentreras till ön, det var lättare att hålla koll och räkning på dem där. Så man skickade fler, och fler. Och fler.
I december 1718 befann sig 1 623 personer innanför murarna, där kan man tala om överbeläggning – kanske något för justitieministern och kriminalvården att titta närmare på? (”Fullt” är ett relativt begrepp.)
Elden fick av allt att döma hjälp av de uppretade och inspärrade och spred sig snabbt – allt brann upp – av slottet blev bara en enda länga kvar. Det är lite sorgligt, det verkar ha varit ett pampigt hus. Positivt ändå, fortsätter den prominenta museichef som håller föredrag om dramatiken i samband med hembygdsföreningens hundraårsjubileum, var att inte en enda människa dog, även om detta inte minskade det akuta inkvarteringsproblem som uppstod i midvintern – och som löstes genom att varenda bonde på hela ön tvangs knöka in så många ryssar de kunde, ett par dussin i varje liten stuga, minst. Det gick sådär.
Riktigt lika trångt som på slottet när det brann är det inte på jubileet, men nästan hundra personer har kommit för att lyssna och för att smaka på specialbakat 1600-talsfika.
Smörkringlor och citronkaka, det fick de ryska krigsfångarna nog inte så ofta, inte ens till jul.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om vardaglig dramatik på bussen och konsten att gömma guld.
