Efter två ambitiösa kostymfilmer är den brittiska veteranen Mike Leigh äntligen tillbaka med ett inkännande relationsdrama. Genom åren har han introducerat oss för en rad besvärliga människor i sina filmer. De störiga väninnorna i ”Flickor i karriären” (1997), den överentusiastiska lärarinnan Poppy i ”Happy-go-lucky” (2008) och den dysfunktionella familjen i ”Livet leker!” (1990).
Men hur enerverande alla dessa människor än har varit har Leigh alltid lyckats göra dem charmerande. Pansy i ”Hard truths” kan vara den svåraste hittills att älska. Hennes värld är full av upplevda mikroaggressioner. Lismande typer med insamlingsbössor, fåniga bebisar med fickor på kläderna (vad ska de med fickor till?) och en massa överdrivet hjälpsamma butiksbiträden. Tänk att folk inte bara kan lämna henne ifred!
Hemma i lägenheten har maken och sonen för länge sedan tystnat när hon drar igång sina litanior. Efter åratal av tillrättavisningar kommer det numera bara galla ur munnen på henne. Man förstår snabbt att det är minst lika utmattande att lyssna på henne som det är att vara Pansy.
Marianne Jean-Baptiste förmedlar hennes frustration genom att sluta kroppen som vore den en knuten näve. En gång i tiden nominerades Jean-Baptiste till en Oscar för sin biroll i Leighs ”Hemligheter och lögner” (1996). Den här gången bär hon hela filmen på sina axlar och levererar varenda verbal snyting med enorm precision.
Det är en imponerande fysisk prestation som visar vilken enastående skådespelare hon är. Spydigheterna är dessutom så elaborerade att det bitvis blir ganska roligt på precis samma sätt som när Fran Lebowitz sprider sina underhållande sarkasmer omkring sig. Tills det inte är så roligt längre utan till och med blir lite tjatigt. Den avskalade formen och de kliniskt inredda rummen i huset tillför inte heller särskilt mycket filmmagi.
Men så kommer äntligen den efterlängtade fördjupningen. På andra sidan stan bor systern Chantelle (Michele Austin) med sina döttrar. Systrarnas relation är som hämtad ur en Bröderna Grimm-saga. De är varandras motsatser: Chantelle är ljus med nära till skratt medan Pansy är mörk ända in i själen. Återigen blir det tydligt att man kan ha helt olika upplevelser av sin barndom fast man växt upp i en och samma familj.
Men filmen skrapar tyvärr bara på ytan av just det traumat. Det moraliska dilemmat, de hårda sanningarna som titeln refererar till, handlar mer om vem som ska orka uppmana den krångliga att söka hjälp? Det är väl så man visar omtanke? Eller? Efter ett storslaget sammanbrott ebbar det mesta av konflikten ut och mot slutet känns det inte riktigt som om Leigh själv vet hur han ska avsluta sin smärtsamma historia. Men för karaktärer som backar sig genom livet finns det kanske inget lyckligt slut?
Se mer. Tre andra filmer av Mike Leigh: ”Naken” (1993), ”Vera Drake” (2004), ”Peterloo” (2018).
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul.
