I glittriga sporttoppar spänner ”Groove gladiator” och ”Ballet beast” musklerna i varsin ringhörna, och hajpas högt av två peppade sportkommentatorsröster. Men matchen är klart ojämn. Sofia Södergårds glada gladiator hamnar snabbt på golvet, hårt utslagen av Åsa Lundvik Gustafsons barska balettbest.
Det är inte bara en publikfriande wrestlingmatch i en brottningsring, utan också en bild av våld i en klaustrofobisk relationsring. Oj, kan man verkligen skildra psykiskt och fysiskt våld i en parrelation med komiska kayfabemetoder? Kanske om man menar allvar med skämtandet. Det gör Sofia Södergård i sitt nya dansverk ”Masc”, som nyligen hade premiär på Norrlandsoperan och nu turnerar med Dansnät Sverige.
När Södergård nu tar sig an det tunga och svåra ämnet våld i en lesbisk relation är det med en vild koreografisk mix av houseklubbgolv, poetisk dansteater, jazzdans, teaterreading, underhållningssport och allehanda infall
Södergård är en fartig feministisk koreograf och dansare som arbetat med både dans, teater och musikal, vars danskompani varit förband till Lady Gaga och vars dragking-alter ego Qarl Qunt dragit land och rike runt, senast i ett verk av performanceartisten Charlotte Engelkes. När Södergård nu tar sig an det tunga och svåra ämnet våld i en lesbisk relation är det med en vild koreografisk mix av houseklubbgolv, poetisk dansteater, jazzdans, teaterreading, underhållningssport och allehanda infall, tryfferade av avancerade kostymbyten.
Det hörs ju att det blir riktigt knasigt spretigt. I en del scener funderar jag på om vissa infall och extralager hade kunnat slipas bort. Efterhand inser jag att ambitionen är att just blandningen av oväntade grepp ska bidra till att mångfacettera, öppna upp och faktiskt öka sårbarheten i berättandet. Tvärtemot förlöjligande eller förminskande.
Nyckeln till att det oftast fungerar är den sceniska personkemin och kontakten mellan Södergård och hennes meddansare. Åsa Lundvik Gustafson har, med sin bakgrund i Cullbergbaletten och erfarenheter av scenkonst för barn och unga plus dansteater, en högkvalitativ närvaro och uttrycksfullhet. Deras energier sprakar tillsammans, känslorna syns på huden.
Wolfgang Menardis rörliga spegelscenografi kan vinklas om från blinkande klubblokal till osäkrat gaslightande hemmiljö. Leffe Kronlöfs kostymdesign syr ihop humorn och allvaret, med peak i en uppblåsbar lila latexoutfit i hämndfantasinumret där Södergård sjunger en queerversion av Tom Jones-hitten ”Delilah”.
Vi följer rollfigurerna i en snyggt återkommande vågrörelse, från det första mötet, den drabbande passionen och spirande kärleken, ser de första tecknen på kontrollerande och manipulation, anpassningen, normaliseringen, våldet och slutligen frigörelsen: hon som var ”Groove gladiator” går rakryggad ut från spegelkulisserna.
Läs fler scenrecensioner.
