När bytte litterär självrannsakan namn till narcissism? Analysen av det egna jaget blandas allt oftare ihop med jagfixering eller egotripp, och har blivit en öppen dörr som slappa kritiker slår in för att positionera sig som vassa.
Men autofiktion är snarare ett slags grundforskning; en vägran att låta livserfarenhet gå till spillo i den mentala evolutionens klumpiga urvalsprocess, där meningsfullt stoff försvinner i den glufsande glömskans käftar. Det är inte bara överlevnadsgener vi vill sprida, det är även memer, alltså idéer och berättelser om det hårda, hiskeliga och ibland även undersköna livet.
Att vara alienerad gentemot de andra, mer lyckade, är en position som triggar igenkänning
För att skilja konstruktiv självförståelse från den destruktiva narcissism som techmiljardärerna har lurat oss att köpa kan vi, i stället för att reproducera livsöden med tillrättalagd dramaturgi, bejaka det tråkiga och planlösa, det skeva och motbjudande. Perfektionen är lättsmält och tom, medan trivialiteterna och trollen blottar sårbarheter och ny kunskap när de spricker upp i dagsljus.
Marie Norins nya roman ”Spela död”, som är andra delen i en trilogi, förhåller sig just till detta: ”ord och minnen kan vara som troll eller monster som lever av tystnaden och mörkret osv”.
Perspektivet är intressant och språket har stor precision, men i början tycker jag ändå att romanen är seg och vag jämfört med Norins förra bok ”Ligga lik”, som byggde på kraftfullt klasshat och utåtriktad ilska. Att vara alienerad gentemot de andra, mer lyckade, är en position som triggar igenkänning. Främlingskap inför sig själv däremot, som jaget känner i ”Spela död”, är svårare att gestalta eftersom det lätt blir ett förfrämligande mot läsaren också:
Såhär tror jag att det är: det finns människor som är perfekta. Som vet hur man ska göra och vara och det blir alltid rätt. Och så finns det människor som är fel. Vad de än gör så blir det fel och de passar inte in, till och med om de skulle försöka.
Här anar jag snarare något slags manipulativt martyrskap, som om jag borde tycka synd om Marie (ja, hon har samma namn som författaren). Och även om hon uttalat förnekar offerpositionen har jag svårt att tro henne.
Men efterhand lyfter texten, när jag slutar söka identifikation för att i stället avläsa självhatet som ett viktigt erfarenhets-mem. Många människor är trots allt både kroppsligt förvirrade och jagsvaga: ”Kläderna sitter så lätt på mig. Ett litet tryck och de bleknar till köttfärg, skam”.
Jaget går regelbundet till sin terapeut O, som hon för det mesta hatar och försöker smita ifrån: ”Idiot, tänker jag, du låter som radiopsykologen”. Hon arbetar också själv som terapeut, och har ett komplicerat förhållande till sin ”mor/morsa”, som mamman betecknas, distanserat. Vännerna under barndomen kallar däremot sina mödrar för ”mamma”.
Med paradoxal och påstridig självsäkerhet skriver hon fram en osäker människas självbild
Sakta närmar sig jaget minnenas smärtpunkter: hon har vid någon tidpunkt bestämt sig för att ”stänga min kropp för intrång, dvs sluta äta”. Här antyds en ätstörning, ”min svältande kropps eufori”, och projektet att bli ”ingen. Jag är det som är kvar när klippdockan är utklippt”. Det finns också ett mer specifikt trauma: en våldtäkt som leder till ”ett flera år långt avgrundsdjupt äckel” som hon ”fortfarande inte kan, kanske aldrig kommer att kunna navigera i”. Men det hon förmedlar är snarare ett tillstånd av abstraktion än en känsla av rent fysisk vämjelse.
Trots det osäkrade avstånd som romanen ständigt kretsar kring har Norin en ovanlig förmåga att skapa närvaro, som om jag själv befinner mig i terapirummet just i detta ögonblick.
Och just för att jagberättaren i ”Spela död” är otydligare än i förra boken, och inte alls lika bittert rolig, så gör Norin något mer nyanserat den här gången: med paradoxal och påstridig självsäkerhet skriver hon fram en osäker människas självbild.
Läs fler texter av Aase Berg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
