Av någon anledning kommer Edith Södergrans dikt ”Dagen svalnar” för mig när jag läser Klara Bartilssons bilderbok ”Pärlan”. Kanske är det rytmen i inledningen, men också bilderna: havet, pärlans vithet, sökandet, mötet. Hur ”en sprakande blick” kan fara som en svallvåg genom ens kropp.
Pärlan är ute ur musslan på sin månatliga nattpromenad när hon möter en stjärna som tagit sig ner från himlen för att se efter om Pärlan är hennes spegelbild. När de vandrar bland tångruskor, anemoner och sjöborrar ser Pärlan för första gången hur allting får färg i Stjärnans ljus. Men hon vill också komma upp till himlen och se hela världen från ovan. Ska hon kunna lämna sin kära mussla?
Klara Bartilsson är själv en av de senaste årens mest framträdande stjärnor på barnbokshimlen, för att använda ett slitet men här givet uttryck. På förlagets hemsida presenteras hon med sina egna ord: ”artist, illustrator and maker of krusidulls”. Hon har Augustprisnominerats (”Barrbarnet”, 2024), skapat färgsprakande småbarnsböcker (”Duns Plask Pop!”, 2024) och gjort hela människokroppen till en värld för upptäcktsresande (”Expeditionen”, tillsammans med Tuvalisa Rangström 2021).
Bartilssons böcker befolkas av varelser som är både färgstarka och mystiska; inte sällan kommer de med märkliga, nästan drömskt absurda ansiktsuttryck. De påminner lite om Per Åhlins (och Lennart Hellsings) ABC-figurer, men också om Anna Höglunds persongalleri, som ofta har något udda och nästan obehagligt över sig. I kontrasten till det gulliga, varma och färggranna skapas en friktion, utan vilken dessa böcker hade varit mycket tråkigare.
Pärlan lägger ett sandkorn i musslan och följer med sin nyfunna vän. Utan vidare tar hon plats på himlavalvet som en blek, vacker måne. Det är kort, och möjligtvis lite abrupt. Men det är en fin liten berättelse om nödvändigheten i att släppa taget om det trygga och invanda för att kunna utvecklas. Hur mycket kraft som kan rymmas i mötet med en annan, som kan visa oss nya, oanade delar av livet. ”Pärlan” blir så en skapelseberättelse i dubbel bemärkelse. Här finns ingen röd kärleksros, men väl ett hav, och en själ som vill mer.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning här
