När Donald Trump sätter världsekonomin i brand med sitt tullkrig börjar jag tänka på svenska ekonomer som Eli Heckscher, Bertil Ohlin och Staffan Burenstam Linder.
De var på sin tid tunga internationella namn på området. Ja, i fallet Heckscher-Ohlin är det befogat att tala om världsstjärnor.
Deras teori växte fram under 1920- och 30-talen. Och den är fortfarande något som studenter av internationell ekonomi får lära sig – 100 år efter dess tillkomst.
Teorin byggde vidare på klassisk ekonomisk forskning om varför handel uppstår. Ett land med gott om billig arbetskraft kommer att fokusera på produktion som kräver mycket arbete – tänk Sydostasien och kläder de senaste 30 åren. Ett land som däremot har rikt med kapital och naturresurser kommer att fokusera på det – tänk Sverige och vår traditionella industri.
Staffan Burenstam Linder, å sin sida, undersökte varför ofta länder som påminner om varandra – Sverige och Tyskland – handlar med varandra. Han fann att likheter i efterfrågan har stor betydelse för handelsmönster. Den insikten blev basen för Linderhypotesen – lika barn leka bäst.
Vad hade Heckscher, Ohlin och Linder sagt om Trumps politik?
De hade nog varit förtvivlade, särskilt om man betänker i vilken tid dessa ekonomer verkade.
Heckscher och Ohlin lanserade sin teori samtidigt som det blåste kraftiga protektionistiska vindar. Efter börskraschen 1929 antog USA de ökända Smoot-Hawley-tullarna, uppkallade efter två kongressledamöter. De syftade till att skydda amerikanska jordbrukare och industriarbetare från billig import. Men tullarna framkallade ett globalt handelskrig.
Åtgärden blev en ekonomisk och politisk katastrof: den bidrog till den stora depressionen, förgiftade internationellt samarbete och visade att ekonomiska krig ofta är första steget mot ännu värre konflikter.
Åtgärden blev en ekonomisk och politisk katastrof: den bidrog till den stora depressionen, förgiftade internationellt samarbete och visade att ekonomiska krig ofta är första steget mot ännu värre konflikter.
Bertil Ohlin övergav sin akademiska karriär för att bli Folkpartiets partiledare. Men han tog med sig erfarenheten från det svåra 1930-talet in i politiken.
Det blev grunden för hans socialliberalism. Fria internationella marknader är en enorm välståndsmaskin, resonerade Ohlin. Men de behöver paras med en välfärdsstat som säkerställer att alla medborgare gynnas av tillväxten.
Ohlin förstod också, i likhet med de flesta i hans generation, hur avgörande internationellt samarbete var. Andra världskriget fick aldrig hända igen.
Staffan Burenstam Linder var något yngre än Ohlin. Även han gick in i politiken. Hos Moderaterna blev Linder en av de starkaste rösterna för att Sverige helhjärtat skulle engagera sig i EU.
Donald Trump är antitesen till vad dessa svenska ekonomer stod för. Han ägnar sig åt att förstöra allt det som så mödosamt byggts upp efter andra världskriget, med USA som drivande nation, just för att förhindra att världen skulle upprepa de gamla misstagen.
Han behandlar världsekonomin som om den vore ett av hans privata casinon: ett nollsummespel som syftar till att blåsa någon annan på pengar. Riskerar verksamheten konkurs försöker Trump vältra över skulderna på banker, skattebetalare eller leverantörer. Affärsfilosofin är inte att skapa något med bestående värde för samhällsekonomin. Det är att sko sig.
”Teorin” bakom Trumps pågående tullkrig är lika välunderbyggd som hälsoministern Robert F Kennedys vaccinmotstånd: vad vi bevittnar är charlatanernas julafton inom nationalekonomi, för att citera Lars Calmfors DN-kolumn från i veckan.
Trump gör gällande att USA:s handelsunderskott mot resten av världen bekräftar att amerikanerna blivit bedragna, men inget kunde vara mer fel.
Trump gör gällande att USA:s handelsunderskott mot resten av världen bekräftar att amerikanerna blivit bedragna, men inget kunde vara mer fel.
Det är dollarns ställning som världens reservvaluta och USA:s position som global magnet för investeringar, som förklarar sambandet. Amerikanerna kan tack vare denna avundsvärda position finansiera fler varor och tjänster från utlandet än andra länder. Därav ”underskottet”. Det är ett mått på styrka, inte svaghet.
I 2000-talets världsekonomi har USA dessutom blivit centrum för teknologisk och intellektuell spets – precis i linje med Heckscher-Ohlins tankar om specialisering. Problemet, som varit synligt länge, är att amerikanerna inte följt Bertil Ohlins andra råd: att hålla ihop samhället, att inte låta stora grupper halka efter.
Det är politiskt mycket farligt. Och det har bidragit till att öppna portarna för demagoger likt Donald Trump. Han gör nu sitt bästa för att förstöra det som kommer i hans väg: myndigheter, universitet, demokratiska institutioner, normerna i rättsstaten och i internationella relationer.
Börsen drog i veckan en lättnadens suck när Trump pausade tullkriget i 90 dagar, med undantag för Kina. Men det är återigen att underskatta skadan som Trump orsakat USA och världen sedan han blev vald.
De nu rådande tullarna är på en historiskt hög nivå, även efter pausen. Osäkerheten som den amerikanska politiken framkallar är rekordhög. Det finns ingen plan framåt, enbart nycker och ovetenskapliga fixeringar.
Marknaden verkar sent om sider förstå att Trump inte är bra för näringslivet eller för USA: dollarns status som reservvaluta ifrågasätts. De långa amerikanska obligationsräntorna är högre än vad de är i Grekland – som i decennier har behövt hantera marknadens misstro.
Trump och hans hov säger att det är fantastiskt att alla länder nu vill förhandla om tullarna.
I verkligheten är det tvärtom. Det är inte respekt utan förakt som tullkriget utlöst. Den amerikanska administrationens impulsiva attacker mot allt och alla har på ett unikt sätt undergrävt tilltron till Washington.
I USA finns världsledande experter inom de flesta områden. Men landet styrs av en man som inte bara saknar strategi och insikt.
Hans regering bekrigar också dem med kunskap. Donald Trump sätter eld på världsekonomin utan att ha en susning om vilka krafter han frigjort – eller hur en storbrand ska släckas.
Donald Trump sätter eld på världsekonomin utan att ha en susning om vilka krafter han frigjort – eller hur en storbrand ska släckas.
