Terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017 är en sådan där kollektiv, definierande händelse: Kaoset, och skräcken, följt av en märklig stillhet. Nedstängningen av staden. Folkmassorna till fots över broarna.
Blomsterhavet, tillägnat de tiotals skadade och de fem döda – sex, om man också räknar den döda som inte nämns i den officiella statistiken: den svårt skadade konstnären Saga Berlins ofödda barn (P1 Dokumentär 5/4 2019).
Nu – åtta år senare – har minnesmärket, ”Fredad plats / Sanctuary”, invigts. Det är en installation formad som en nödfilt av typen som används vid katastrofer. Filten är gjuten i brons och försedd med elslingor som gör den varm att luta sig mot eller sätta sig ned och vila benen i.
DN:s konstredaktör Birgitta Rubin noterar från invigningen att ”här syntes det direkt att stockholmarna tog till sig verket” (8/4), och samma sak är tydlig i tv-reportagen: folk rör hela tiden spontant vid filten, slår sig ned, tar foton och selfies.
Anhöriga på plats säger att de tycker om skulpturen, att den är fin.
Jag vet inte på vilket sätt det vore bättre att upprätta ett minnesmärke som uttrycker ”hat och avsky”.
Men alla är inte lika nöjda.
Ledarskribenten Paulina Neuding kallar den sarkastiskt för ”ett varmt täcke av vackra ord att gömma sig under. Eller att dra över huvudet och sova vidare trots att väckarklockan ringer” (SvD 8/4). Och väckarklockan? Islamismen. Massmördaren bekände sig ju till denna extremistideologi.
Adam Cwejman, Göteborgs-Postens politiske redaktör, spårar ansvaret för dådet ännu längre bort, till alla som år 2013 emotsatte sig Reva, alltså polisens inre utlänningskontroller i syfte att utvisa personer som vistas här utan laglig rätt (8/4). Massmördaren var ju en sådan papperslös person.
Allra längst går författaren Johan Lundberg. I Expressen (10/4) betackar han sig för minnesmärken som alls förmedlar ”värme och omtanke”: ”Vad är så fel med att uttrycka hat och avsky mot människor som har som uttryckligt mål att förgöra västvärlden?”
Jag vet inte på vilket sätt det vore bättre att upprätta ett minnesmärke som uttrycker ”hat och avsky” – detta vore väl snarare ett segermonument över massmördaren och det som var hans sanna drivkraft?
Men självklart vilar det en tomhet över ”Fredad plats / Sanctuary”. För sanningen är att det inte finns någon fredad plats från ondskan på jorden, inget sanctuary undan våld och fasa. Inga ord eller handlingar som kan ge oss de döda åter.
En filt är så futtig – och det är just det som gör skulpturen rörande: Den är ett erkännande av att det finns förluster så stora att den otillräckliga lilla medmänskliga gesten är allt vi har.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Frågan om varför svenskarna älskar Finland har ett sorgligt svar
DN:s ledarredaktion: Vad bra det blev med er kille i Vita huset, hörni
