Tajmningen kunde inte vara bättre. Samtidigt som utmattningssyndrom försvinner som diagnos, iscensätter dramatikern och regissören Helle Rossing en begravningsritual på Uppsala stadsteater. Själva kistan är reserverad åt en namnlös hon, som har trampat i en kvinnofälla och snubblat rakt in i väggen. Nu är hennes tid utmätt. Eller?
Huvudrollen i ”Funeral of lady sapiens” görs av tre skådespelare, som framför kvinnans monolog i kör men också turas om att ta ordet och tjafsa sinsemellan. Så påminner denna hon mindre om en konventionell rollfigur och mer om ett exemplar av en art. Han, som lyser med sin fysiska frånvaro, symboliserar däremot helt andra krafter. Frågan är bara om hon ska våga dumpa sin kille.
Det är i alla fall ett sätt att beskriva ”Funeral of lady sapiens”. Men – som skådespelarna förklarar med satirisk myndighet – här finns ingen Hollywooddramaturgi eller någon dialogisk uppgörelse à la Norén.
Bingobrickan med samtidsmarkörer är däremot fullklottrad när föreställningen är slut. För här blir det mycket av allt. Scenografin lider av samlarproblematik, medan skådespelarna får hantera otympliga ordmassiv, samtidigt som en man i grismask agerar predikant. Och i hans version lyder det första budordet: Du skall inga andra gudar hava jämte dig själv.
”Funeral of lady sapiens” undersöker den hårfina gränsen mellan autoerotik och självskadebeteende med ett desperat uppskruvat men ändå inbjudande tonfall. Publiken erbjuds till exempel att delta i karaoke.
Helle Rossing regisserade i fjol ”Like lovers do (Medusas memoarer)” på Kulturhuset Stadsteatern, av dramatikern Sivan Ben Yishai, som också var en konfrontativ gestaltning av kvinnooffer. Spelmässigt och visuellt påminner det dessutom om maximalismen i ”Och helvetet är bara en bastu” på Turteatern i Stockholm, även om uppsättningen i Uppsala bygger mer på förvriden igenkänningshumor än på verklighetsbaserat Josef Fritzl-mörker.
Uppenbarligen är hon en toxisk jasägare, vilket inte minst framgår i Ester Claessons roliga monolog där hon utropar ett dödsföraktande peppigt ”så klart!” till alla krav och måsten
I ”Funeral of lady sapiens” funderar gestalten på scenen över om hon har odiagnostiserad adhd eller om hennes existentiella stresspåslag beror på att hyperindividualistiska ideal sprids genom sociala medier. Bingo! Uppenbarligen är hon en toxisk jasägare, vilket inte minst framgår i Ester Claessons roliga monolog där hon utropar ett dödsföraktande peppigt ”så klart!” till alla krav och måsten.
Vi lär fortsätta att diagnostisera oss själva. ”Funeral of lady sapiens” förvandlar projektet till en aningen utdragen teaterfest, men dansar ändå på graven med den äran.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Jacob Lundström.
