Vem skriver Henrik Bromander för?
De senaste tio-femton åren har han blivit något av en egen genre. Med sin maskulinitetstrilogi (”Riv alla tempel” om kroppsbyggande, ”Vän av ordning” om nätkrigande och ”Bara en kram” om en förment feministisk mediaman) ringade han in modern manlighet i all sin arma komplexitet. ”Högspänning” är en elallergikers bekännelser, den efterföljande ”Skymningstid” en spänningsstudie av en högerextrem underjordisk cell i sjuttiotalets välfärds-Sverige. Det är både raka och komplexa berättelser, enkelt men noggrant skrivna, om människor som samhället på olika sätt vänt ryggen. Eller vice versa.
Själv skulle han väl svara att han skriver för alla.
Men jag är rädd att ”alla” inte längre existerar, att det var länge sedan det fanns en läsande befolkning av det slag som tidigare läste, typ, Per Gunnar Evander eller Kerstin Ekman. Så finns det heller inte särskilt många författare kvar av det slaget, särskilt inte i de yngre generationerna.
2018 skrev Henrik Bromander själv en text i DN där han efterlyste just den sortens författare, som letade sig utanför sina egna liv, bort från skrivbordet, ut i verkligheten. Som gjorde research och träffade människor och ville förstå något om samtidens politiska, samhälleliga och själsliga klimat.
Tills vidare verkar han få göra det själv.
”De närmaste” lägger sig någonstans mittemellan spänningsromanen och familjeeposet, det är en nästan 600 sidor och nästan 50 år lång historia berättad ur fyra familjemedlemmars perspektiv. När boken inleds är året 2025 och Rebecka Andersson sitter i fängelse. Därefter förflyttas läsaren tillbaka till 1979 och Rebeckas mamma Inger. Hon träffar Lars, de får Rebecka, de får Rickard.
Den truliga Rebecka engagerar sig i traktens autonoma vänsterrörelse och misshandlar lokala nazister, medan hennes entreprenör till far gör karriär inom den nyprivatiserade vården
Sedan går åren i hemstaden Jönköping. Den truliga Rebecka engagerar sig i traktens autonoma vänsterrörelse och misshandlar lokala nazister, medan hennes entreprenör till far gör karriär inom den nyprivatiserade vården. Rickard går in i det militära för att ta åtminstone inre revansch på sina högstadiemobbare. Inger dricker och förlorar sig i minnen av sin ungdom.
Sin vana och litterära ideologi trogen har Henrik Bromander gjort sin research. Hans insyn i alltifrån kvinnofängelser till åttiotalets slutenpsykiatri till militär tjänstgöring i Afghanistan – för att inte tala om den svenska vänsterautonoma miljön på nollnolltalet – är häpnadsväckande. Inte minst eftersom den är så ovanlig i samtida svensk romankonst. (Ovanliga är också de många och utförliga sexscenerna, som bland annat skildrar tonårsonani med trosor stulna ur smutstvätten, en djupt obehaglig bdsm-relation två sjuttioåriga män emellan och demenskåthet). Ibland blir detaljrikedomen överväldigande, rent av utmattande, men oftast är den så naturligt införlivad i berättelsen att känslan helt enkelt är att man läser om verkligheten.
De glåmiga romanfigurerna är på något vis både helt unika och klichéartade, kanske eftersom människor tenderar att vara klichéartade
Ja, verklig är ordet för vad ”De närmaste” är. Henrik Bromander skriver inte vackert eller poetiskt. Allt är realistiskt och vardagsnära, människor pissar och äter kaviar. När de inte bygger brandbomber, alltså. Det extrema går hand i hand med vardagslunken. De glåmiga romanfigurerna är på något vis både helt unika och klichéartade, kanske eftersom människor tenderar att vara klichéartade. Ibland är det cringe, ändå är det sant.
Långsamt närmar sig en katastrof, men när den väl kommer är den det minst intressanta med boken. ”De närmaste” är ingen deckare, att trådarna knyts ihop resulterar inte i någon tillfredsställande känsla av förlösning. Liksom resten av boken är det hela mest förfärligt dystert. Feelbad för alla. Om bara svenska folket kunde börja läsa igen.
Läs mer:
”Skymningstid” är en utmärkt spänningsroman om Palmemordet
