Ljusröda ögonfransar och blekblå ögon mot en blödande solnedgång. Sårbarheten är monumental i bild, ton och ansikten i islänningen Runar Rúnarssons prisade elegi om ung kärlek, ung död och ung sorg. Allt under en alltför ljus himmel, i ett alltför öppet landskap, långt, långt ute i havet.
Una (Élin Hall) är en späd, ljus konstelev i snaggat hår och herrkläder som kan lära folk att flyga med tankekraft. Una älskar Diddi, som hon spelar i band med och delar en joint med på stranden i öppningsscenen. Deras framtid ska just börja, för nästa morgon ska han flyga och göra slut med sin flickvän sedan tonåren och sedan ska Una och han resa, älska, kanske ha barn.
Men medan Una sover ut i hans studentrum kör hundratals bilister mot sin död i en brinnande motorvägstunnel i en oändligt suggestiv scen förhöjd av gosskörsmusik. Inte förrän en gemensam vän dyker upp på hennes skola nästa dag förstår hon att Diddi tagit bilen istället för att flyga.
Det finns ingenstans att gömma sig. Radhuset där kompisgänget skakar av sig smärtan har perspektivfönster. Det stora kriscentrumet där oroliga anhöriga samlas med Röda korset-personal och polis har glasade väggar rakt ut mot det oändliga havet. Una försöker in i det längsta hålla sin förtvivlan gömd i all öppenhet.
Hennes officiella status är ”bandmedlem” och när Klara, Didis erkända flickvän, ansluter sig till den sörjande skaran har hon patent på den stora sorgen (Katla Njálsdóttir är magnifik i rollen). Men hon är ingen idiot och Una är alldeles för vacker och alldeles för olycklig för att hon inte ska ana hur det ligger till. I en spegling flyter deras ansikten samman på ett sätt som antagligen är magiskt om man inte har sett ”Persona”, för då blir det lite fånigt.
Vi ser känslorna, men vi har knappt lärt känna den döde och har varit för lite med de älskande för att känna dem
Det är Sophia Olssons foto, en subtil musik- och ljudbild tillsammans med det hudlösa skådespeleriet som bär filmen. Känslor uttrycks utan ord. Den knappa dialogen läggs istället på att berätta annat, ge sammanhang och perspektiv på vilka de är.
Det är elegant, men något saknas. Kanske kontraster? Filmen blir ibland lika gränslös och planlös som bilderna. Vi ser känslorna, men vi har knappt lärt känna den döde och har varit för lite med de älskande för att känna dem. Halls lilla triangulära, ljusa ansikte är visserligen förtrollande ”modernt”, men får bära alldeles för mycket av filmens drama. Till slut blir det som en lång, snygg musikvideo och man väntar bara på att hon ska börja sjunga.
Se mer. Tre andra isländska filmer: ”Bland män och får” (2018), ”Lamm” (2021), ”Godland” (2023).
Läs fler film-och tv-recensioner i DN och fler texter av Kerstin Gezelius
