Jag är utled på dokusåpor. Orkar inte titta på ”Love is blind”. Vill inte hålla jämna steg the Kardashians. Ännu en säsong av ”Gift vid första ögonkastet”? Nej, det känns enbart cyniskt vid det här laget.
”Familjen Nerdrum”, däremot!
Allt kretsar kring den figurative målaren Odd Nerdrum som lever med sin storfamilj – de vuxna barnen har gift sig och fått barn och hästar och getter – på en enslig gård vid havet i Norge. Där går de alla runt i särk och ylle. Tar emot lärjungar. Säger saker som att de ”har en fiende och det är modernismen”.
Till och med när de bygger det museum som han i hela livet drömt om, med alla hans förnämsta verk, blir han mer eller mindre överkörd
De kallar sig för sekt och man förväntar sig givetvis något klaustrofobiskt, kletigt. Men ingen verkar ha någon överdriven respekt för ”ledaren” själv. Till och med när de bygger det museum som han i hela livet drömt om, med alla hans förnämsta verk, blir han mer eller mindre överkörd.
Och det är på något sätt just det där familjedraget de alla har som jag tycker så mycket om.
Visst, estetiken är vacker. Men det vilar också något ytligt och tillgjort över den när den placeras i samtiden. Det beror nog delvis på att det klassiska blir klassiskt just i egenskap av att det inte är här och nu, att det annars alltid omgärdas av historiens romantiska fantasiskimmer.
Från början var antikens statyer målade i grälla färger, som med tiden skavdes av till den shabby chic-patina vi i dag finner så smakfull. Renässansen var, för de närvarande, framför allt smutsens, sjukdomens och den erbarmliga fattigdomens hopplösa fulhet. Och den klassiska romantiken i grunden ett fyrverkeri av kitsch.
Men det gör detsamma. Det viktigaste är själva anspråket. ”Familjen Nerdrum” påminner mig om att vara ung, på det bästa av sätt. Ni vet: att sitta på småstadens enda kafé värt namnet och läsa Donna Tartts ”Den hemliga historien”, uppfylld av känslan att livet är ett mysterium som bara väntar på att avtäckas, och att allt är möjligt.
De ansatser som annars formuleras i dokusåpor är ofta så förkrympta, drömmarna så stelnat andefattiga. Men familjen Nerdrum gör vad som faller dem in, rätt upp och ned, med mottot att inget får bli ”perfekt som Djävulen själv” – det handgjorda, sjaviga och felande är en del av poängen. Då följer också det mesta naturligt och lätt: från relationer, till vackra husdrömmar, till hela det storslagna liv man kan skapa sig bara man sätter sig det i sinnet.
När måttstocken man mäter sig mot är evigheten får allt både större och mindre betydelse. Kanske är det just detta som är det klassiska idealets största gåva till mänskligheten?
Läs mer:
Erik Helmerson: Nästa gång kan det vara du som deporteras
Gina Gustavsson: Svenska medier gör ett misstag – Trumps ledarskikt är inte ett gäng korrupta klåpare
