Rapparen Yasin ska uppträda på festivaler i år och nu rullar kritiken igång. Först meddelade Umeå kommun att man slutar sponsra Brännbollsyran, snart följde Borlänge efter: inga pengar till sommarens Alive-festival. Trendkänsliga beslutsfattare snappar upp sådant som att en krönikör i lokaltidningen skriver att ”jag som mamma kommer aldrig medverka till att exponera mina barn för artister som Yasin”.
Enligt Umeå kommuns näringslivsdirektör dras festivalpengarna in eftersom staden ska växa ”tryggt och säkert”. Även arbetsmarknadsminister Mats Persson (L) har uppmanat till avståndstaganden från Yasin. Till Sveriges Radio sade ministern tidigare att ”jag är själv förälder” och att ”många föräldrar är oroliga för att barn dras in i gängkriminella miljöer” (25/2).
Så om föräldrar oroar sig för hemskheter skulle det vara en anledning till att markera mot och stoppa artister? Ska det föreställa ett liberalt rättesnöre? Tänk att politiker från höger till vänster, som gärna talar varmt om armlängds avstånd och konstnärlig frihet, ändå har så svårt att själva låta bli.
Det är förstås ingen mänsklig rättighet att som artist eller festival få behålla sponsorer. Men jag känner igen den oresonliga cancelkulturen när den dyker upp
Kanske är Yasin Mahamoud en lurig skurk som inte alls har lämnat sitt gamla liv, vem vet. Och det är förstås ingen mänsklig rättighet att som artist eller festival få behålla sponsorer. Men jag känner igen den oresonliga cancelkulturen när den dyker upp.
För många år sedan var jag i kontakt med en då 22-årig sångare, Rickard Möller, i metalbandet Avenir. Bandet hade avbokats från Rockskallen på Gotland eftersom Möller hade pekats ut som sverigedemokrat. Misstanken fick arrangören att höra av sig om att bandet inte längre var välkomna. På den tiden protesterades det även högljutt när SD-politikern Richard Jomshof och hans band Elegant Machinery skulle spela på festivaler. Nu har vinden vänt och det politiskt inkorrekta är i stället det som går att koppla till gängkriminalitet.
Det har sagts att gangsterrappen handlar om sångarens verkliga liv till skillnad från den ”satanistiska” hårdrocken som tidigare möttes av moralpanik. Då är frågan om förortskillar ska få beskriva sina liv genom kulturen.
När dansk-palestinska Yahya Hassan kom ut med sin diktsamling för över tio år sedan väckte det irritation – från vänster. Poeten Athena Farrokhzad skrev i Aftonbladet att Hassan har ett ansvar, att hans diktsamling kunde spela rasister i händerna, att hon själv inte skriver om vissa erfarenheter inför en ”vit” offentlighet. Hassan skulle alltså ha legat lågt, för att hans liv inte bekräftade Farrokhzads åsikter. Men var ska ”verkligheten” få plats, om inte i kulturen?
Det värsta med cancelkultur är att den stänger ute nyanser och nyfikenhet. Häromåret nämnde Dogge Doggelito i ett samtal på Youtube att han som barn, med kompisar, hade haft sex med en flicka i ett tält och att ”alla var glada”. Vips avbokades han från ”Diggiloo”-turnén och flera andra arrangemang. Men den som lyssnade på hela Youtubesamtalet förstod att tjejen i tältet hade varit dubbelt så gammal som Dogge. Han berättade också om hur hiphoppen hade blivit hans räddning för att komma bort från droger och kriminalitet.
Yasin har avtjänat sitt fängelsestraff och säger sig ha lämnat kriminaliteten. Tills motsatsen är bevisad ska han därmed ses som ex-kriminell. Den som föredrar fläckfria förebilder på scen behöver ju inte lyssna – men inte heller försöka sabotera för dem som vill.
Läs mer:
Ytterligare kommun drar in festivalbidrag – på grund av Yasin
Mohamed Yussuf: Jag har inte skrivit Yasins biografi
Hasan Ramic: När kommer Sverige vara redo för Yasin på Ullevi?
