Man talar om toxisk maskulinitet. Det kunde också kallas tomhet. Övergivenhet.
En ring av strålkastare svävar över scenen. Männen, draperade i vita tyger, har gipsansikten med antika statyers drag. De kunde vara Sokrates elever i Aten, men den maskerade, svartklädde dansaren i ringens mitt (Zizou Reinholdsson på premiären) är ett vigt och levande barn av i dag.
Alexandra Pascalidou skrev boken som sen blev pjäsen ”Mammorna” om barnen, pojkar mest, som dör och dödar i gängkrig och rasism, och deras mödrar. I den mötte vi förtvivlans sorg och berättelser. Uppföljaren, intervjuboken ”Var är papporna?” handlar om männen, de misslyckade och/eller frånvarande fäderna, ofta förortens män. När nu också den får scenpremiär finns många av de intervjuade i Dramatenpubliken.
Männen på scenen är antika till rötterna men påfallande igenkännbara för oss i dag – engagerat upptagna i ett slags gruppsamtal inom frivården eller på anstalt, ibland avbrutet av ett stilla meditationsterapeutiskt hummande, ironiskt men inte bara, och bisarra men meningsfyllda danser.
Deras svenska har många brytningar. Med virtuos komisk frenesi lever Francisco Sobrado upp till alla våra latino-fördomar. Razmus Nyström gömmer sin oerhörda ensamhet bakom små tysta gester. John Njie vibrerar av oanvänd styrka och begåvning och öser ur den källan när han sjunger, mäktigt bra, medan Magnus Roosmans känslor av misslyckande och otillräcklighet kväljer hans talförmåga. Alla letar efter något slags läkedom hos varandra. Utom kanske Christoffer Svensson som är jätterolig som resolut samhällsförbättrare med naiva lösningar på allt och allas problem.
En uppgift har de andra – att förstå sig själva. De trängs om talartiden. Ämnet är aldrig långt ifrån deras barndomar, fäders våld och likgiltighet med några svåruthärdliga exempel. Barnen de själva har skadat är inte här, men de talar till dem. Och ljusringen över scenen vippar till, sänker sig och blir en törnekrona över deras vilsna grupp, övergivna som de är också av fadern över alla fäder.
Ändå finns här ögonblick av närhet och glädje. Minnen som lyser upp dialogen. Och underbara utbrott av valpiga lekar mellan vuxna män som vågar vara där, i ro med sina kroppar – en manlighet så enkel och vacker i sin mångfald att den ger hopp för framtiden trots allt.
För det är ett märkligt skådespel som uppstår i Alexander Salzbergers genialt omtumlande regi. Inte direkt en pjäs eller en berättelse. Snarare, genom att vara så fysisk med sina danser och brottningar i uppenbar kamp mot den manliga beröringsskräcken vill den, och lyckas den, skapa en atmosfär av vad som liknar själva livet. Vi dras in i den som i en gemensam andning eller ett mycket tidigt ordlöst minne av självklar trygg närhet.
”Jag känner en känsla!” utropar han som aldrig varit med om detta förut. Det gör vi i publiken också. När så ensemblen galet överraskande brister ut i den vackraste av vårsånger är detta hoppet som vi behöver. Dramaten överträffar sig själv och levererar det.
Läs fler scenrecensioner här och fler texter av Ingegärd Waaranperä här.
