I år är det exakt tjugo år sedan Sofia Karlsson fick sitt stora genombrott med Dan Andersson-tolkningarna på albumet ”Svarta ballader”. Passande då att hon nu ger sig på en annan litterär nationalklenod: Selma Lagerlöf. Byt alltså Dalarna mot Värmland, en plågad fattigpoet mot en uppburen Akademiledamot och den påvra Luossastugan mot det pampiga Mårbacka.
Idel kontraster alltså. Men märkligt ändå hur många likheter som Karlsson lyckas belysa på ”En sång till Selma” (hennes första album på skivbolaget Supertraditional). Här är döden och svärtan ständigt närvarande, även när kärleken och livet hyllas. Hon sjunger redan efter någon minut, nästan som i förbifarten, att ”det som är lätt, det är att dö”. Den vackra ”Mörkret” kunde vara ett gotiskt statement med sina rader om att omfamna mörkret. Och i avslutande ”Min bleka vän” är själva liemannen huvudperson.
Sångerskan och musikern från Enskede, som numera bor i Hälsingland, har tillsammans med Lagerlöf-kännaren Johan Salberg utgått från författarens brev, dikter och prosa till texterna. Ibland milt omstuvade för att bli mer sångbara. Musiken är helt nyskriven, av Karlsson själv eller i samarbete med musikerkollegan Sofie Livebrant, eller med producenten Anders Nygårds. Stilen är hennes egen kombination av folkmusik, visa och americana.
Det är förbluffande hur väl hon med sin gnistrande sång lyckas få Lagerlöfs ord att dansa och virvla. Lyssna bara till den sorgset pockande ”Blommande sorg av ljung”, den hårt hållna desperationen i ”Min älskade (brevet)” och inte minst det mäktiga, pacifistiska stridsropet ”Hör mig!” med musikgästerna Sara Parkman och Moonica Mac.
Även om några spår kanske framstår som lite uddlösa växer ”En sång till Selma” stadigt. Och om den efter några år blir en modern visklassiker på samma sätt som ”Svarta ballader” blivit, skulle jag inte bli speciellt förvånad.
Bästa spår: ”Hör mig! (med Sara Parkman och Moonica Mac)”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik
