Det är ju något visst med pingviner. Med de spolformade små kropparna och den vaggande gången. De är så tafatta uppe på land, de påminner om välklädda vilsna turister, om små barn. Man vill bara ta hand om dem. Det är därför lätt att förstå ingivelsen hos engelskläraren Tom Michell.
Han jobbade på en internatskola i Argentina, och fick under en strandpromenad syn på en pingvin som låg hjälplös i vattenbrynet, täckt av klibbig olja. Han bar hem den och tvättade den ren i badkaret, och gick sedan för att återbörda den till havet, lätt om hjärtat på det där sättet man blir av att göra en god gärning.
Men pingvinen vägrade att lämna hans sida. Den hade bestämt sig för att nu var det de två, livet ut. Och så blev det.
Det är över lag sådana pingviner är: lojala in i döden med sin flock; det finns många historier som liknar Tom Michells.
Som den om mannen vars lille pingvin varje år simmar över 500 mil till honom. Vid det här laget älskar han den lilla fågeln som om den var hans egen son. ”Jag tror att pingvinen älskar mig också. Ingen annan får röra honom, då pickar han på dem. Han ligger i mitt knä och låter mig duscha honom och mata honom med sardiner” (Aftonbladet 10/3 2016).
Redan den sortens sällsamma vänskap vore tillräcklig för en film. Men Tom Michell träffade dessutom sin pingvin – som sedermera fick namnet Juan Salvador – mitt under den argentinska militärkuppen 1976. Om pingvinens öde, tidens turbulens och sitt eget politiska uppvaknande skrev han för tio år sedan en biografi som nu blivit film, med svensk biopremiär nu under påsken.
Allt som sägs om fascism känns dessutom oroväckande relevant: jag lutar mig fram i biofåtöljen, redo att föra mentala anteckningar.
Man får ta ”The penguin lessons” för vad den är. Based on a true story, och Hollywood-tillrättalagd. Men också en fin historia, tack vare den sälta som skådespelaren Steve Coogan förlänar det lite sötblaskiga manuset – och så förstås tack vare pingvinerna som spelar Juan Salvador och lyser upp varenda filmruta med sin gulliga lilla uppsyn.
Allt som sägs om fascism känns dessutom oroväckande relevant: jag lutar mig fram i biofåtöljen, redo att föra mentala anteckningar.
Inte för att vi i Sverige är militärdiktaturens Argentina 1976, eller dagens Ryssland, eller ens USA. Men för att tiderna är mörka, och det mullrar oroväckande borta vid horisonten.
Det gäller att inte låta sig kuvas av sin rädsla. Att inte vara den sorts person som, likt i filmen, vänder bort huvudet och låtsas inte se när en bekant förs bort av militärjuntan mitt på öppen gata. Som sänker blicken och gör sig osynlig, i hopp om att själv slippa trakasseras.
För vad är det för liv?
Historieprofessorn Timothy Snyder har tidigare inskärpt att man inte ska lyda makten i förväg. Författaren Masha Gessen har påpekat vikten av att inte lyda sedan heller (DN 19/1). Varje litet gnissel i maskineriet, varje liten kugge som slöar ned dess rörelse, är värt något.
Men allra mest förtröstan finns kanske i Harvardprofessorn Erica Chenoweths forskning.
Hon har gått igenom alla större försök att störta en regering eller befria ett territorium sedan år 1900, och funnit att ickevåldsamma rörelser är dubbelt så framgångsrika som våldsamma: 53 procent av dem har lyckats, jämfört med 26 procent av de rörelser som präglats av fysiska attacker på människor, kidnappningar, bomber och annan förstörelse av infrastruktur och egendom.
Fredliga protester drar också i genomsnitt fyra gånger mer folk; detta tror hon är en stor del av deras framgångsrecept, säger hon i en intervju (BBC 14/5 2019). Våldsprotester kräver att man är i god form, och aggressivt lagd. Framför allt lockar de unga män.
I ickevåldsamt motstånd, däremot, kan alla delta, efter sina egna förutsättningar – och de gör det också. Ju fler som ansluter, desto fler vågar i sin tur ansluta. Så växer sig protesterna stora.
Det krävs inte ens att man gör mer än just sätter sig på tvären: i riktigt repressiva samhällen kan man i stället för att samlas till en demonstration på en viss plats göra motsatsen och sprida ut insatserna.
Och inte ens de mest hårdföra hantlangare i de mest brutala av regimer brukar vilja gå under med skeppet när de ser att det börjar sjunka.
Man kan bojkotta vissa varor i affären, strejka från jobbet, banka på kastrullock i gator och gränder vid ett visst klockslag. Sådana metoder är mindre riskabla, och dessutom svåra och dyra för makten att komma åt. Att man är många blir ett skydd i sig.
Vilket för oss till den godaste nyheten av alla: Erica Chenoweths forskning visar att när 3,5 procent av befolkningen väl aktivt motarbetar en regim så faller den, med få undantag. Och inte ens de mest hårdföra hantlangare i de mest brutala av regimer brukar vilja gå under med skeppet när de ser att det börjar sjunka. De har familj, och vänner, ett helt liv som väntar.
Hon lyfter i en föreläsning en serbisk polisman som i en intervju berättade om när hundratusentals människor tågade mot Belgrad för att kräva tyrannen Slobodan Milosevics avgång år 2000. Varför vägrade han lyda order om att öppna eld mot demonstranterna? Svaret var enkelt: ”Jag visste att mina barn befann sig i folkmassan.”
Så vinner folkviljan, demokratin, ändå till slut över tyrannin.
Just som i den dikt om frihet av Percy Bysshe Shelley som Tom Michell är så förtjust i, och som han i filmen ”The penguin lessons” reciterar några strofer ur – I ären många! De äro få! – för internateleverna i militärdiktaturens Argentina. Allt medan pingvinen Juan Salvador tultar runt bland bänkraderna som en brobryggare till den ursprunglighet där man minns det som verkligen är viktigt.
Det är lätt att höra resten av dikten för sitt inre: Som blommor upprinna i solig vår/ som stjärnor framblänka i nattens hår/ som böljor hävas, där storm framgår/ så vakna själar där friheten rår.
Läs mer:
Erik Helmerson: Nästa gång kan det vara du som deporteras
Gina Gustavsson: Svenska medier gör ett misstag – Trumps ledarskikt är inte ett gäng korrupta klåpare
