Den bästa tonsättaren är som bekant man, vit och död. Följaktligen presenterade sig Florence Price (1887–1953) för den berömde dirigenten med, som hon sa, två handikapp: ”I am a woman and I have some Negro blood in my veins”.
Men inte brydde han sig om hennes afroamerikanskt färgade symfonier. Det gör man i dag – 70 år efter Florence Prices död finns de i fina utgåvor på Deutsche Grammophon. Och ett stort antal kompositioner hittades 2009 av en slump i hennes övergivna sommarhus i Illinois. Däribland en härligt smittande pianokvintett, som nu får sin andra och överlägsna skivinspelning med toppmusikerna i Takácskvartetten, tillsammans med stjärnpianisten Marc-André Hamelin.
Ytterligare ett plus är kopplingen med tjeckiske Antonin Dvořáks älskade pianokvintett från 1887. Femtio år skiljer de bägge verken åt, men betydligt mer förenar dem. Price var en i raden av tonsättare i USA som influerades av den ”amerikanska” musik Dvořák skrev under sitt gästspel i landet. Såväl vita som svarta kompositörer skrev därför symfonier i e-moll, just som hans berömda nr 9, ”Från Nya världen”.
Lyssna till er egen folkmusik, hade han sagt till sina amerikanska kompositionselever – och avsåg även gospels och negro spirituals. Och liksom Dvořák marinerade sitt eget tonspråk i böhmiska melodier och danser lät sig Price inspireras av toner och rytmer från sin uppväxt i amerikanska södern. Häftigast är hennes take på juba – slavarnas stampdans på plantagerna, föregångare till step och annat jazzigt.
Såväl Florence Price som Antonin Dvořák sprudlar av melodier i sina kvintetter. Ömsom bitterljuva, ömsom glatt gnolvänliga. Bägge spritter av musikantisk spelglädje som ibland slår över i boogie-woogie – väl tillvarataget av albumets Takácskvartett i inspirerat samarbete med Marc-André Hamelin.
Bästa spår: ”Juba”
Läs fler texter av Camilla Lundberg och alla texter om musik
