I Kristín Eiríksdóttirs roman ”De blottade” sitter den isländska regissören Villa Dúadóttir på en scen på en svensk dokumentärfilmfestival och svarar på frågor som är mycket samtida. Vem har rätt att berätta någon annans historia? Varför tar du inte ställning i de frågor din film behandlar? Har du över huvud taget gjort några etiska överväganden?
Villas film om valfångstmannen Dimitri Óskarsson har just visats. Dimitri är en man med ett tungt socialt arv, missbruk i flera led, utsatt för våld och själv en våldsam man, ett offer och en förövare. I filmen om honom har Villa inte berättat hela hans historia.
Kanske är det det som Eiríksdóttir gör i sin roman i stället. Man skulle kunna beskriva ”De blottade” som att den handlar om vad det sociala arvet gör med människor, om konstens moraliska plikter, om huruvida berättelser kan vara sanna gentemot verkligheten eller om de alltid är mer eller mindre falska konstruktioner.
Problemet med en sådan beskrivning är att det låter som om Eiríksdóttir har ett antal ärenden. Det kanske hon verkligen har men det känns inte alls så när man läser hennes roman. Inte som att här finns något speciellt budskap. Eller någon avsikt. Eller något speciellt utmejslat språk.
Det här är en bok man bara läser och läser. Eiríksdóttir får mig koncentrerat intresserad med en gång och under hela läsningen.
Romanen består av fyra delar där olika personer står i centrum men som alla förekommer i varandras liv. Man möter först en människa som centrum i sitt eget liv och sedan som bifigur i någon annans. Författaren kan avbryta ett händelseförlopp mitt i en av personernas del och sedan får vi fortsättningen på det förloppet i en annans. Ibland förekommer samma historia i de olika delarna men berättas på olika sätt. Allas liv blandas liksom i olika tidsplan -– tillbakablickar, nutid, framtid – i respektive liv.
Det kanske låter som en krävande form, men upplevs absolut inte så. Eiríksdóttir är en självsäker författare som har kontroll över sitt språk, sin berättarteknik och sin dramaturgi. Hon skriver enkelt och rakt. Det finns inga vädjanden till läsaren om att ana nu hur djupt det här är, ana det genom mina antydningar! I stället kan det låta så här: ”Jag gick och hämtade några öl som jag hade i kylskåpet till mig och Dimmi och vi öppnade varsin burk och skickade fickpluntan mellan oss tills vi började hångla”.
Låter det inte för enkelt? Banalt? Möjligen, men det märkliga är att av sådana simpla byggstenar skapar Eiríksdóttir en helhet som är allt annat än banal. Om inte ”det är komplext” hade varit ord som folk använder som en smitväg när de inte vill vara precisa skulle jag ha använt just det ordet. Det är lätt att säga att någonting är komplext, men svårare att visa på vilket sätt.
Men Eiríksdóttir visar faktiskt på vilket sätt tillvaron är komplex. Inte så mycket genom att gestalta det med hjälp av karaktärer och händelser, som genom att berätta om det rakt upp och ner. Vi får så många livsöden i denna roman! En mängd människor – några centrala, andra perifera – dyker upp och berättar sina liv, snabbt och enkelt. De flätas samman, deras historier går in i och ut ur varandra. Ofta delar de vissa öden: de är barn till föräldrar som behöver så mycket att de inte förmår ge; de har en misstro mot andra människor som bara förstör men som ändå ter sig helt logiska utifrån deras levda liv.
”De blottade” nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2024, vilket även Eiríksdóttirs förra roman, ”Elin, diverse”, gjorde 2019. Jag tycker mycket om båda, men den sortens finurlighet som fanns i den tidigare romanens formuleringar finns inte här. Här blir snarare det banala djupt – vilket också är finurligt gjort. Jag har hittat en författare vars böcker jag kommer att längta efter.
Läs fler texter av Nina Björk och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
