Också en liten båt kan skapa stora svall. Stina Oscarson, teaterregissör, flerfaldig teaterchef, författare, samhällsdebattör och fri skribent, har gått bort bara 49 år gammal, i den anorexi som präglade hennes tillvaro och gestalt.
Hon var alltid medveten om att hennes liv kunde bli kort. I gengäld gjorde hon så att det blev brett, mångomfattande, gjorde skillnad. När vi råkades var hon alltid på väg någonstans eller just inne i något som skulle göras, sägas, påverkas.
Jag såg henne som en ”Lilla My”. Arg-glad, oppositionell, oregerligt självständig och med en obetvinglig energi. Var hon en båt så var hon en bogserare, inte stor men med en oerhörd dragkraft.
Med sin första teatergrupp kring 1997 ordnade hon samarbeten med Riksteatern och Unga Klara, blev sen regiassistent åt Suzanne Osten, stod snart på egna ben. Tillsammans med Lars Rudolfsson blev hon 2004 konstnärlig ledare för Orionteatern i Stockholm.
Demokratin och kulturen – oskiljaktiga som varandras förutsättning och drivkraft – var hennes hjärtefrågor. Hon och Jacob Hirdwall skapade ”Det osynliga”, teaterförbundets tankesmedja och gav ut dess guide till kulturpolitiken. Samt startade ”Skuggutredningen” som svar på regeringens ambition att öka statens makt över kulturinstitutionerna. 2010 kom hennes skrift ”Att vara eller vara en vara. Visioner om en annan kulturpolitik”.
2019 utlöste hennes intervjuer med några kontroversiella samhällsdebattörer i SvD en het debatt. Konflikter tycks inte ha skrämt henne, snarare stärkt
2011 blev hon Radioteaterchef, men omplacerades 2014 efter en intervju i tidningen Filter där hon berättat om sin anorexi och slutade i protest. Att tiga om allvaret var inte Stina Oscarsons stil.
Hon sökte sig till det outsagda. Utmanade beröringsskräcken i politik, kultur och privatliv – att vi innerst inne helst debatterar med människor vi redan är överens med. Var så pass enveten att hon ”taktikröstade” på Sverigedemokraterna 2022, utan att dela partiets politik, men förklarade efteråt att hon inte tänkte göra om det.
Stina Oscarson ville prata med alla sidor. 2019 utlöste hennes intervjuer med några kontroversiella samhällsdebattörer i SvD en het debatt. Konflikter tycks inte ha skrämt henne, snarare stärkt.
Teateråren 1999–2022 skapade hon som regissör, manusförfattare eller både och drygt 20 föreställningar. Hon var krönikör i DN, SvD och ETC och flitig i andra medier. Skrev barnböcker och gav ut ett tiotal debattböcker på temat förståelsen av världen, politiken, samhället och människan – vår förståelse av varandra.
Tomrummet hon lämnar efter sig blir kännbart på så många ställen. Stina Oscarson var besvärligt klok, sa emot, konfronterade och komplicerade inte minst vår egen förträfflighet. I den egna spalten ”Stina svarar” i Svenska Dagbladet resonerade om detta med frågor, hur de ofta själva bär på sina svar. Hennes exempel, i urval: Hur botar man rasism? Varför hör man så lite om klassresorna nedåt? Hur kan man vara utanför samhället? Består inte samhället av oss alla?
De svåraste frågorna släppte hon aldrig. Stina Oscarsons sista bok, ihop med Marie Tillman, är barnboken ”Handbok för hemlösa” som utkommer i oktober.
Läs mer:
Dramatikern och skribenten Stina Oscarson är död
