Som miljoner andra argentinare i sin generation växte Jorge Bergoglio (1936–2025) upp i två kulturer: dels i smältdegeln Buenos Aires, där alla den gamla världens folk blandades till en ny nation; dels i hemmets ur-italienska bastion, där farmodern Rosa bevarade traditionerna från Piemonte.
Hela livet, berättade påven, hade han i fickan hennes skrivna välsignelse: ”må du leva ett långt och lyckligt liv… men om du slås av sjukdom eller hopplöshet … kom ihåg att en blick mot jungfru Maria under korset är en salva mot de djupaste sår”.
Sonsonens fromhet var lika djup, och han hade inte nått långt i en lovande karriär som livsmedelsingenjör då han, 19-årig, slog om och beslöt att studera till präst. Han valde den mest kontroversiella av de katolska ordnarna som sitt andliga hemvist: jesuitorden.
Jesuiterna, krigare, naturvetenskapsmän och de inföddas beskyddare, spelade en central roll i det koloniala Latinamerika. De fördrevs från kontinenten i slutet av 1700-talet men kom tillbaka. Så omstridda har jesuiterna varit, också i Europa, att ingen av dem – före Franciskus – nått påvestolen.
Trots sin andliga inriktning tog Jorge Bergoglio djupa intryck av uppväxtens politiska tumult i Argentina och striderna mellan peroniströrelsen och dess motståndare. Hans syn på staten som ekonomins huvudaktör och hans aversion mot marknadsekonomin tog form de åren.
Många av de yttranden som retat gallfeber på traditionellt lagda katoliker är ren och skär peronism. Den så kallade frihetsteologin, som försöker förena Bibelns budskap med antikapitalistisk och antiimperialistisk kamp, bredde ut sig hastigt i Latinamerika under 1960- och 1970-talen. Riktningen stötte på svårt motstånd från Vatikanen, men formade i hög grad Bergoglios världsbild.
Det mest smärtsamma och svårutredda i påvens gärning gäller hans agerande under militärdiktaturen i Argentina 1976-83. Många i den väpnade Montoneros-rörelsen, vars verksamhet utlöste statskuppen 1976, var katolska aktivister. Flera av dem har senare attackerat Bergoglio för att han, i egenskap av hög jesuitisk potentat, inte gjorde mer för att rädda fängslade präster och munkar.
Påven har bemött anklagelserna och påmint om att han sökte audiens hos militärjuntans ledare, general Videla och amiral Massera, och bönföll dem att skona fängslade gudsmän. Bergoglio lär också ha räddat livet på en efterspanad person genom att ge denne sina identitetshandlingar.
1998 blev Bergoglio ärkebiskop i Buenos Aires och tre år senare gjorde den polske påven Johannes Paulus II honom till kardinal. När peronistpartiet återvände till makten 2003 blev kardinal Bergoglio strax en känd, för att inte säga beryktad, person i Argentina. Trots att han delade regimens syn på det mesta, så råkade han i bitter konflikt med det mäktiga härskarparet, president Néstor Kirchner och hans hustru Cristina.
Kollisionen gällde vigsel av homosexuella och abort, två frågor där kardinalen, trots sin radikalism i övrigt, förblev trogen Roms officiella linje. Men han väckte samtidigt irritation bland traditionalisterna då han föreslog att kyrkan skulle ge sitt tysta samtycke till borgerliga äktenskap mellan personer av samma kön.
I februari 2013 abdikerade den sittande påven Benedictus XVI av åldersskäl. Ett par veckor senare, då Bergoglio blev Sankt Petrus 266:e efterträdare på påvestolen, tog han sig namnet Franciskus, efter franciskanerordens grundare Franciskus av Assisi, de fattigas beskyddare.
Amerika, katolicismens främsta kontinent, hade fått sin första påve. Cristina Kirchner, då Argentinas president, grävde ned stridsyxan, begav sig till Rom och föll på knä inför ”hans helighet”.
Ganska snart stormade det kring den nye påven. Hans mildhet i yttranden om sexuella minoriteter och prostituerade och hans utfall mot kapitalismen väckte förtjusning i vissa läger – och horrör i andra. Hans beslut att inte bo i det påvliga palatset utan i en liten våning tolkades av hans kritiker som falsk ödmjukhet – och som ett kristligt exempel av anhängarna.
Hans reformprogram från 2022, ”Praedicate Evangelium” innehåller flera omdebatterade nyheter, bland annat öppnar det flera av Vatikanens ämbeten för kvinnor. Också den som ställde sig frågande till hans politiska budskap såg tydligt att hans medmänsklighet var äkta och inte spelad.
Franciskus var ingen spränglärd teolog, som sina närmaste föregångare, och ingen stor talare. Men han var omtyckt i vida kretsar för sitt okonstlade sätt och sin förmåga att lyssna.
Mötena med vardagens människor var för honom en glädje och ingen yrkesplikt.
