Två män ligger sammanslingrade på ett glansigt galleriagolv utanför klädbutiken Uniqlo. De pustar och grymtar. Den ene bär grå kostym och har kopplat ett helkroppsgrepp runt den andre, sprattlande i grön luvtröja och jeans. Det är ett gytter av armar och ben, prestige och polyester.
Scenen är slutsumman av ett nätbråk mellan stilskribenten Derek Guy och en belackare på plattformen X. Efter ett allt hetare replikskifte stämde de träff utanför klädbutiken i San Francisco i mitten av april för att göra upp, i något slags argumenterande MMA.
Kanske var det inte Derek Guy, utan någon som låtsades vara honom. Kanske låter hela tilltaget som ett lågvattenmärke för nätkulturen. Jag vill hävda motsatsen: här ser vi en lovande början.
Om vi ska få bukt med toxiskt nätbeteende, om människor ska börja väga sina ord varsammare, om vi ska slippa tomma provokationer, behöver vi följa den här riktningens tangent.
Duellera mera! Återinför tvekampen som debattmetod!
Just nu ligger en oförlöst vrede och knastrar som statisk elektricitet kring varje samtalsämne. Minsta kvadratmeter av verkligheten är en ideologisk konfliktyta: toaletter, cykelbanor, flygplatser, offentlig konst. Inte ens vädret är längre neutralt nog att diskutera.
Vi exploderar i versaler och öser på med känslouttryck tills de urholkats till emotionella stödord, gråtskrattande emojier
Vi drunknar i konflikt men törstar efter mening. När alla har en plattform men inget att förlora mister orden sin vikt. Vi exploderar i versaler och öser på med känslouttryck tills de urholkats till emotionella stödord, gråtskrattande emojier.
Men när man inte riskerar något i verkligheten menar man heller inget. Det kostar inget att kalla någon idiot på nätet. Något mer måste stå på spel, en prestation större än retweets.
Så tänk om varje tangentbordskrigare tvingades ut på det faktiska slagfältet! Trollen skulle spricka – inte av ljuset, utan av ett välriktat florettstick.
Det är ett tecken i tiden att Edward Blom nu drömmer tillbaka till åren som mensurduellant på Freiburguniversitet, eller att New York Times Magazine skriver höstromantiska fantasier om duell i skogspartiers förgyllda lövverk.
Kulturdebatterna skulle aldrig bli sig lika. Den som är beredd att försvara sin åsikt med klinga eller kroppskontakt måste välja strider med större omsorg. Då slapp vi skört motiverade utspel om Augustpris, reality-tv och norska spermafilmer.
Pennan är måhända mäktigare än svärdet – men varför ställa dem mot varandra? Varför inte kombinera?
Förr i tiden var fejderna mellan poeter och konstnärer på bokstavligt liv och död. De ryska skalderna Nikolaj Gumiljov och Maksimilian Volosjin utkämpade duell om kärleken till en påhittad kvinna, pseudonymen Cherubina de Gabriak.
Pusjkin – dog i duell för att försvara sin frus ära. Lermontov – dog i duell efter att ha hånat en officers klädstil (bära dolk till civila plagg, ett modebrott med dödlig utgång). Den italienske konstnären Caravaggio dräpte en kombattant i knivduell efter att en tennismatch spårat ur.
Man undrar: vore JD Vance lika stor i truten om Ursula von der Leyen stod redo med skarpslipad värja?
Även politiska debatter löstes så. USA:s grundlagsfader Alexander Hamilton – känd från musikalen ”Hamilton” – dog i duell med vicepresidenten Aaron Burr. Man undrar: vore JD Vance lika stor i truten om Ursula von der Leyen stod redo med skarpslipad värja?
Visst, man kan hävda att det är bakåtsträvande att släpa fram en hederskultur med anor i europeisk aristokrati. Vi vill ju säga att vi blivit mer civiliserade. Men man kan också säga: vi har blivit bekväma, har bara bytt värja mot wifi.
Vi slåss inte längre för våra idéer, vi gnäller om dem tills algoritmen tröttnar och går vidare.
Om du inte håller med mig, och om du tänker bemöta detta med en eldfängd kommentar, fundera på om du verkligen är redo att ta det hela vägen till Uniqlo?
Om inte: låt det bero.
Om ja: medtag hjälm.
Läs fler kulturkommentarer.
