Jesper Ahlcronas film om musikern, tennistränaren och poeten Jonas Lundqvist, ”Ner till min far” (SVT), har både en lite hopplös titel, ett till synes hopplöst format (38 minuter lång dokumentär) och ett berättande som man i bästa fall kan kalla okonventionellt – men också lika gärna för obegripligt.
Ändå vill man flera gånger falla i gråt, till och med sådana som jag som vanligtvis inte tjuter till någon annan film än ”Lassie come home”.
Och till sist sitter jag där, viftar med vit flagg, kapitulerar, torkar tåren, ringer en kompis och berättar om en dokumentär jag sett: ”Perfekt längd, djupt destillerad poesi, fylld av vacker dialog, berättandet är kongenialt.”
Så kan det gå när inte haspen är på.
Jag vet inte om Jesper Ahlcrona själv vet vad det är för film han gjort. Nejnej, jag tror inte att han är ointelligent eller obildad, tvärtom, men att det vid en första anblick ser ut som något som blivit över efter ett desperat nattligt klipparbete i sista minuten, det går trots allt inte att förneka.
Jonas Lundqvist är en sällsynt fågel i svenskt musikliv: indiepoppare, låtskrivare, musiker, tennisinstruktör. Och pappa.
Lite av en riksmissbrukare också, i vissa kretsar. Han är öppen som en bok i många sammanhang. Man tar alltid risker när man vill kalla någon hudlös, på gränsen till transparent, men Jonas Lundqvist berättar i text och musik med en sällsynt uppriktighet, man skall allt vara svarvad i betong för att inte drabbas.
Det är som sagt lite besvärligt att hitta något fokus i filmen, men kärnan är de underbara, rörande och ibland nästan lite för öppna dialogerna mellan Jonas Lundqvist och dottern Elisabeth. Hon är klok och engagerad – men också djupt orolig för sin pappa. Det är sannerligen på gränsen till hur man får hantera en ung flickas känslor och kärlek till sin förälder på film, men ändå: det landar fint, och rart, och smärtsamt uppriktigt.
Hon säger några så vackert inlindade lillgamla sanningar till sin pappa att man tvingas kippa efter andan, och det är nästan omöjligt att hejda en tår när man hör hennes frågor och uppmaningar.
Jag beundrar samtidigt Jonas Lundqvists komplett oförställda förhållande till sin älskade dotter, från när hon pratar allvar med honom om en låt och en text han kanske ändå inte borde släppa (”men det är bra att du har skrivit den”, snyft) till lite barnmoraliserande kring rökandet och ett slarvigt städat skåp i tennishallen där Jonas Lundqvist tjänar sitt uppehälle som tennistränare.
Slutscenen (spoiler) när far och dotter leker kull i solnedgången i en gammal vinlund i Italien, ackompanjerad av en enerverande, nervig syntslinga, rusar rakt in mitt pacemakerkryddade hjärta och jag är bokstavligt talat på gränsen till att braka samman – det är sådant som inte låter sig förklaras, bara upplevas, utifrån och in.
På ett ställe i filmen förklarar Jonas för en kamrat hur det kändes att för första gången spela helt nykter inför publik, och när han berättar om den där hinnan han upplever mellan sig och publiken, förstår i alla fall alla vi som brottas med, eller har brottats med, sitt alkoholmissbruk exakt vad han menar.
Det är egentligen två hinnor, en man skaffar sig som missbrukare, som skydd, och ytterligare en man tillföräras som nykter. Den första kan man leva med (helst i onyktert tillstånd), den andra har man där som straff. För alltid.
Ett utanförskap bara de nynyktra kan förstå, en sorg, inte över de uteblivna rusen, utan över den nya känslan av att alltid leva för sig själv, utanför sig själv. Och utanför alla andra.
Poet är han också, Jonas Lundqvist. Även om han inte själv vet om det.
Läs mer:
Johan Croneman: Är det verkligen rimligt att sätta likhetstecken mellan börsens oro och sin egen?
Sommarenkät med Jonas Lundqvist: ”Mycket av mitt föräldraskap går ut på att dölja hur mycket jag älskar henne”
