Jag trodde inte att jag skulle glömma hennes namn.
Första gången jag såg henne på Instagram var som att få en knytnäve rakt mot magen. Antagligen för att hon såg ut som vilken bebis som helst, storögd, sprattlandes med armarna och skrattandes. Jag kan fortfarande höra ljudet av det bubblande skrattet.
Sedan läste jag hela inlägget.
Jag sparade ner hennes bild och nämnde henne i en annan krönika om barn som dödats i Gaza. I mobilen antecknade jag andra, mer ofiltrerade tankar. Maktlösheten ger liv åt bisarra idéer. Jag skrev att jag ville föda en flicka och ge henne hennes namn. Jag ville befolka världen med skrattande bebisar som alla skulle få växa upp.
Det var mindre än ett år sedan, men jag märker att jag upplevde allt starkare då, reagerade mer medmänskligt. Gazakrisen kändes mer omedelbar, mina förväntningar på den omvärld som har makten att påverka det som sker större.
Nu kan jag inte ens komma ihåg hennes namn. I flera dagar har jag försökt hitta det i minnets labyrinter. Amal? Jasmine? Nour? Vad spelar det ens för roll? tänkte jag uppgivet. Alla dessa namn finns ju bland tusentals dödade barn i Gaza. Vad är ännu ett flicknamn?
Men det handlar så klart inte bara om henne, utan om allt annat som jag inte längre minns. Jag har redan glömt namnet på det första sjukhuset som bombades. Brinnande flyktingläger och förstörda skolor har blandats ihop, jag kan inte placera dem i tid och rum. Det enda jag ser för mitt inre, när jag tänker på Gaza, är en röra av ruiner och kroppar täckta av grått damm eller blod.
Berättelser från katastrofen är som stenar som stumt sjunker till botten av ett ändlöst hav
Det finns inget nytt att säga om detta, inget som inte redan har sagts. Det finns bara upprepningar som gradvis förlorar sin kraft. Berättelser från katastrofen är som stenar som stumt sjunker till botten av ett ändlöst hav.
Tusentals civila har dödats sedan Israel avbröt vapenvilan i mars.
Kort därefter stoppade israeliska soldater en ambulanskonvoj med personal från Röda halvmånen, palestinska civilförsvaret och FN och dödade femton sjukvårdare.
Förra veckan gav Israels försvarsminister beskedet att ingen humanitär hjälp ska släppas in i området, då han ser det som det ”ett av de viktigaste verktygen” för att pressa Hamas att släppa israeliska gisslan som fortfarande hålls i Gaza.
Israel uppgav nyligen att Hamas hade tackat nej till ett förslag om vapenvila som hade kunnat bryta hjälpblockaden.
Detta händer här och nu och skapar knappt några ringar på vattnet. Gaza glöms bort medan det pågår.
Det pratas om de pågående attackerna som om det redan vore en del av ett avlägset och skamfullt förflutet, något som redan har hänt och som det inte går att göra något åt.
Det skaver i själen. Det kanske var därför som det var så viktigt att komma ihåg hennes namn. Till slut gav jag upp och letade upp det i mina anteckningar i mobilen.
Jag tänkte på henne en stund, på hennes stora ögon och ljudet av hennes bubblande skratt. Hon blev bara nio månader gammal och hon hette Lara.
Läs fler texter av Marina Ferhatovic
