Det första som möter betraktaren på väg in i Uppsala konstmuseums ”Corpus cosmos” är en vitrin med ett träskrin fyllt av obduktionsverktyg från tidigt 1900-tal. Blänkande sågar, skalpeller och tänger, tillverkade med precision som om de vore silversmide eller urverk. Men alltså använda för att ta sig in i kroppen och avslöja det som ytan inte berättar.
Det är ett passande förspel till en utställning som vill öppna vår samtids autonoma kropp och sätta den mänskliga lekamen i förbindelse med den kosmiska helhet som den en gång ansågs spegla. Eller i varje fall glänta på samma dörr och retfullt peta på den uppdelning mellan kropp och ande som har dominerat sedan Descartes tvingade på oss det sunda förnuftet på 1600-talet.
På golvet bredvid verktygen ligger ett gigantiskt uppskuret fikon. Det är förstås Ingela Ihrmans skulptur och performancekostym, som på ett mer lekfullt sätt pekar på den insida som rimligen är startpunkt för all typ av transcendens som en kropp kan erfara.
Fikonet fungerar på flera plan. I performanceform spelar det med publikens förväntningar – de utstickande fötterna förblir det enda synliga av konstnären trots att frukten öppnas. Och som halverad skulptur exponeras fruktens inälvsaktiga blommor. De växer dolda av skalets rynkiga hud, som behöver forceras för att en pollinering ska vara möjlig.
Ihrman har de senaste åren återkommit till Uppsala konstmuseum och deltar här med flera verk som binder samman helheten.
I salen bredvid visas exempelvis den litauiska duon Pakui Hardwares skulpturala verk, som iscensätter en abstraherad operation. På en brits närmast svävar en kroppslik svepning, övervakad av ett stort glasöga som påminner om en operationslampa och på några podier ligger robotskulpterade trästycken som liknar bukhålans böljande inre. Det serena allvaret bryts av Ihrmans videofantasi om naturfilmaren Jan Lindblad, som blir uppäten av en anakonda, kompletterad med dräkten ”Jan Lindblads spöke”, som låter besökaren klä ut sig till ormspillning.
I två nyproducerade, narrativa målningar gör brasilianska Xadalu Tupã Jekupé ett nedslag i hur kropp och ande samverkade när urfolket guaraní kristnades på 1500-talet. Men visar samtidigt hur urfolkets egen tro smög sig in i kolonisatörernas, som ett slags frö till dagens dekolonisering. Visuellt bryter de folkloristiska målningarna utställningens flöde, men i en egen liten rumslighet blir de snarare en paus än en störning.
Camila Sposati, även hon från Brasilien, visar enkla blåsinstrument som liknar organ och binder samman kroppens andning med jordklotets gasfyllda inre. En utmärkt passage till Pia Sandströms audiovisuella verk ”Jag har sett från insidan”, som bygger på utomkroppsliga intryck i spåren av avancerad hjärtkirurgi.
En stor metallram som hämtar formen från en kärlväggsförstärkande stent, målade plexiskivor, ljud och dagboksblad blir en fin bild som antyder en känsla av att medvetandet vidgas bortom det kroppsliga.
Med ”Corpus cosmos” följer Uppsala konstmuseum upp en ambitiös utställningsserie med intellektuell udd. Dess akilleshäl har varit att ambitionen ofta varit större än museets slottssalar medgett.
Denna gång är antalet verk alldeles lagom och utställningen utskuren med stor exakthet.
Läs fler texter av Sebastian Johans
Läs mer om konst på dn.se
