Runt om i USA samlades i lördags hundratusentals personer för att protestera mot Trumpadministrationen. I New York, där jag befinner mig, sträckte sig demonstrationståget femton kvarter längs med Madison Avenue. Slagorden uppmärksammade de senaste veckornas rättsvidriga deportationer till högsäkerhetsfängelset CECOT i El Salvador. ”Free Kilmar Abrego Garcia” stod det på plakaten, eller ”Auschwitz wasn’t in Germany either”.
Jämförelsen med nazisternas koncentrationsläger är extrem, men knappast tagen ur luften. El Salvadors president Nayib Bukele säger öppet att syftet med CECOT snarare än rehabilitering är förvaring. Ytterst få av de uppskattningsvis 20 000 inhemska fångarna sitter där de gör på rättsligt legitima grunder. Många har dömts för gängrelaterade brott i digitala massrättegångar, där försvararen har fått ett par minuter på sig att tala i deras sak. Under de drygt två år som fängelset har existerat har ingen släppts därifrån.
Fallet El Salvador är naturligtvis inte första gången en västmakt outsourcar grovjobbet till ett fattigare land. Jämför den libyska kustbevakningen, som i åratal har tagit emot stora summor EU-pengar för att stoppa afrikanska migranter vid gränsen (och i stället sälja dem på slavmarknader).
Det häpnadsväckande är att det nu sker inför öppen ridå. Den politiska bloggaren Curtis Yarvin, Maga-rörelsens husideolog, argumenterade redan 2008 för att underklassen skulle spärras in i permanenta isoleringsceller, något han kallade för ett ”humant alternativ till folkmord”. Nu är USA där. Och att till och med den mörkblå Högsta domstolen säger emot verkar än så länge inte få några praktiska konsekvenser.
Trump är en historiskt impopulär president, och andelen amerikaner som är nöjda med hur han sköter ämbetet sjunker stadigt. Likväl är fatalismen bland framför allt yngre väljare slående. Forskning från UCLA Berkeley visade nyligen att amerikaner födda efter 1981 har en betydligt mer pessimistisk syn på politikens möjligheter än de äldre, och i högre grad anser att livet bestäms av krafter bortom individens kontroll.
I New York såg de flesta deltagarna ut att ha tillverkat sitt första plakat någon gång under Vietnamkriget
Det blev tydligt i helgens protester. I New York såg de flesta deltagarna ut att ha tillverkat sitt första plakat någon gång under Vietnamkriget. En vän som vi träffade senare samma kväll uttryckte rent av förvåning över att jag (34) och min pojkvän (48) hade varit på plats: ”Det var mina föräldrar också!” För honom däremot skulle det ha tagit minst en timme att åka in till Manhattan från förorten, och så jobbet, och barnen …
En del av mig upplever det som djupt skakande att en demonstration mot en högerextrem regering kan vara så lik en kväll på operan. Samtidigt vore det verklighetsfrämmande att förvänta sig något annat. De senaste femton årens stora proteströrelser – från Occupy Wall Street via Fridays for future till Black lives matter – har kanske inte kausalt orsakat, men åtminstone föregått ett oligarkstyre som aktivt och framgångsrikt bekämpar allt som dessa rörelser slogs för.
Det krävs en särskild sorts naivitet för att trots det ge sig ut på gatan. Den kan komma av en teoretisk förankring i historien, som i vårt fall, eller av att man personligen har upplevt något annat, som New Yorks alla boomers med hyresreglerade lägenheter och avbetalda studielån.
Den senare gruppen är av naturliga skäl på utdöende. Och i ett land där 54 procent av befolkningen klassas som delvis eller helt illitterat verkar det osannolikt att en betydande mängd inom den närmaste tiden skulle kunna studera sig till en tro på massan som politisk kraft. Säga vad man vill om Trump, men det mörkret är det inte han som har skapat.
Läs mer:
Rebecka Kärde: Europa får vänja sig vid att vara en ”liten hund” i världspolitiken
Rebecka Kärde: Romanen som förklarar varför väljarna älskar Trumps fascistliknande kult
