Ofta kunde man se regissören och debattören Stina Oscarson utmärglad vandra längs vattnet i Stockholms innerstad. Det var anorexin som drev på henne, under den tid hon var tvångsinlagd vankade hon i stället av och an på golvet i sitt lilla krypin. ”Man kan gå rätt långt i ett rum på tio kvadrat”, kommenterade hon sinistert saken i sin öppna brevväxling med Svenska Dagbladets ledarskribent, Maria Ludvigsson (SvD 24/20 -21).
Förståeligt nog var hon upprörd över tvångsinläggningen: att plötsligt hämtas av polis, och sedan spärras in på obestämd tid, stå under bevakning, beordras att äta. Misstros, anklagas för att ljuga och smussla med maten.
Kan det någonsin vara rätt att mot en vuxen människas vilja låsa in henne för att ge henne vård? Det var frågan hon ställde efteråt.
Kan det någonsin vara rätt att mot en vuxen människas vilja låsa in henne för att ge henne vård? Det var frågan hon ställde efteråt. Själv ansåg hon inte det, och hon argumenterade ihärdigt för sin sak. Det gjorde hon alltid.
Hon var en ovanlig människa, just i det att hon drevs så starkt av sitt intellekt att hon aldrig stannade ens när det ledde henne käpprätt ut i de vilsnaste snår. Det fanns inget illasinnat i hennes ställningstaganden, inget nedlåtande, inget skadeglatt. Likväl blev ibland intellektualiserandet direkt farligt – i synnerhet när hon argumenterade mot tvångsinläggningar på ett principiellt plan: anorexin var för henne inte världens dödligaste psykiska sjukdom, utan ett rationellt val som individen själv gör, och som alltid måste respekteras.
Självklart är tvångsvård ett övergrepp, och vad gäller ätstörningar framstår den som direkt mardrömslik, med inslag som fastbältning och sondmatning. Det håller patienten vid liv, för stunden. Men sjukdomen liknar ju missbruk och beroende i det att så länge den drabbade inte själv vill tillfriskna så är all behandling dömd att misslyckas.
Trots detta har antalet flickor som tvångsvårdas för livshotande ätstörningar ökat med 300 procent sedan 2017, enligt Socialstyrelsens siffror. Det ska inte behöva gå så långt, för så många. Med större resurser och bredare kunskap skulle vården kunna bli bättre på att ingripa tidigare, skonsammare och mer effektivt, är myndighetens egen analys.
Och när någon väl ändå håller på att svälta ihjäl sig, bokstavligen? Till skillnad från vad Stina Oscarson hävdade kan tvångsvård då inte sägas enbart handla om en teoretisk princip. Det är en förtvivlad och komplex fråga som kanske inte har några lyckliga svar.
Själv ville hon leva, det var hon tydlig med. Nu är hon död. Hon blev 49 år.
Läs mer:
Erik Helmerson: Det ska inte gå att springa från rättvisan
Amanda Sokolnicki: Identitetskrisen efter Trump är enorm – vad är ens amerikanskt längre?
