Jag läser den underbara boken om Tove Jansson – Emma Klingenbergs ”Detta är min målarsång” (Förlaget, 2025) – och upptäcker att jag saknar något. Den finlandssvenska länken. Under hela efterkrigstiden har svensk och finlandssvensk teater varit två grenar på samma träd.
Tänk på Vifslan, mellan 1969 och 1980 chef för Stockholms stadsteater. Vivica Bandler.
Inte längre. Vi talar inte om det, som om det aldrig hade funnits ett levande utbyte mellan finsk, finlandssvensk och svensk teater. Som om Bandlers regim inte hade varit en guldålder (”Minns du den stad”, ”Jösses flickor”, ”Pariserliv”, ”Den goda människan i Sezuan”) – som om Lilla Teaterns återkommande gästspel i Stockholm aldrig hade ägt rum, den tradition som inleddes med ”Troll i kulisserna” på Casinoteatern 1958.
”Jublet höll på att spränga salongen.” Plus alla dessa pendlande regissörer och scenografer som gav svensk teater en lätt brytning: Kalle Holmberg, Kaisa Korhonen, Ralf Forsström, Ritva Holmberg, Ralf Långbacka med flera. Ofta fräckare, som Åbo Underrättelsers teaterkritiker skrev inför Lilla Teaterns första Stockholmsbesök – att man skulle ”sprida den älskvärda råddighetens evangelium hos våra välordnade grannar”.
Nostalgi? Inte uteslutet, för det handlar om en verklig förlust. Nato i stället för Vifslan.
En av hemligheterna med den finlandssvenska länken kan förklaras med att vi är olika men talar samma språk. Vi upptäcker det vi kanske blundar för. Det är därför vi gillar Kjell Westös romaner (en spelas på Lilla Teatern för närvarande, ”Skymning 41”, dramatiserad av Annina Enckell).
Är detta redan historia? Som i en av Tove Janssons dikter:
Så tomt, så lätt
att inte vänta mera.
Läs fler texter av Leif Zern.
