I korta, hårdkokta meningar lyfter Tom Hardys berättarröst fram konsekvenserna av oförlåtliga beslut. En försmak av vart berättelsen är på väg. I samma anda vill jag inleda med slutet: håll dig borta från ”Havoc” om du ogillar action. Hård action, rå action, action som glänser när skottsalvorna och slagen aldrig tycks slut. Detta är walesaren Gareth Evans paradgren, tidigare sedd i hans högintensiva ”The raid”-filmer.
I stället för ett kliv bakåt kastas vi sedan rakt in i en intensiv biljakt. Maskerade bovar i en lastbil försöker fly blåljus och råkar halvt döda en polis med en avlastad tvättmaskin. Därefter hamnar tjuvarna, uppenbara amatörer som tagit sig vatten över huvudet, hos en triadboss för en deal som avbryts när fler maskerade personer går loss med automatvapen.
En djupt rynkad Hardy spelar snuten Walker. Det är jul och han ser lagom sjaskig ut i flanellskjorta under fleecejacka och dunväst. Han köper sista-sekunden-klappar på ett snabbköp till dottern som hans svikna ex inte längre låter honom träffa. På kort tid blir han sarkastiskt beskriven som ”årets farsa” av två olika personer.
Visst finns ett tema inklämt mellan seriekrocken av konflikter, men det är varken på intrig- eller karaktärsnivå som ”Havoc” hävdar sig i strömningsutbudet
En sopa, helt enkelt. Väl på brottsplatsen visar han åtminstone upp sin mordutredarintuition när han blundar, omgivningen saktar ner i slowmotion och händelseförloppet spelas upp. Han förstår snabbt att en av tjuvarna från transportrånet, som nu blivit måltavla för den döda triadbossens kyliga mamma, är son till den korrupta politiker (Forest Whitaker) som Walker tvingats göra sidoaffärer med. Om Walker löser detta hoppas han få en väg ut och kunna bli pappa igen.
Vad föräldrar inte gör för sina barn, inte sant? Visst finns ett tema inklämt mellan seriekrocken av konflikter, men det är varken på intrig- eller karaktärsnivå som ”Havoc” hävdar sig i strömningsutbudet. Vändningarna sköts bättre i Evans tv-serie ”Gangs of London”, där de moraliska gråzonerna och gängkrigen får andas lite.
I komprimerat långfilmsformat vill man bara ha mer av konfrontationerna, där Evans får blanda kaotisk koreografi (i samarbete med actiondesignern och stuntkoordinatorn Jude Poyer) och övertända kameraskakningar (foto av Evans parhäst Matt Flannery) i brutala närstrider med våldseffekter som tagna ur en splatterfilm.
”This is fucked!” upprepar en av tjuvarna tidigt. Det hade lika gärna kunnat vara Evans konstnärliga mantra. Fullt så fucked blir aldrig ”Havoc”, varför den inte heller når upp till regissörens tidigare höjder. Fast visst är det njutbart att se sådant stök med så höga produktionsvärden.
Se mer. Andra hårda insatser från Tom Hardy ”Bronson” (2008), ”Warrior” (2011), ”Mad Max: Fury road” (2015).
Läs andra film- och tv-recensioner och fler texter av Sebastian Lindvall
