För tio år sedan, den 25 april 2015, valdes Ebba Busch till partiledare för Kristdemokraterna. Det var ett vägval av partiet.
Från att i flera decennier ha haft en småmysig aura under Alf Svensson och Göran Hägglund – förvisso kombinerat med en hopplös trulighet i familjepolitiken – gick församlingen in i en ny era. Den mjuka framtoningen byttes mot hård retorik. Lågmäldhet mot Ebba ”går genom rutan” Busch Thor, som hon kallade sig själv när hon tillträdde. Och i installationstalet slog hon fast att KD skulle vara ett högerparti.
Det låter kanske självklart i dag. Men historiskt har positionsönskemålet varierat. Och under Buschs ledning har väljarnas syn på KD förändrats rejält: Från att placera det nära Liberalerna och Centern på höger-vänster-skalan är partiet nu närmaste granne med Moderaterna och Sverigedemokraterna, långt ut på högerflanken. Och där börjar det bli trångt.
Från att placera KD nära L och C på höger-vänster-skalan är partiet nu närmaste granne med M och SD
Det var ett medvetet val att skapa en svensk light-version av den amerikanska Tea Party-rörelsen, med en konfrontativ retorik, levererad med karisma. Frågan är dock hur smart positionsförflyttningen var, även om den fyllde sitt syfte: att vara brobyggare mellan borgerligheten och Sverigedemokraterna, som för tio år sedan inte var i närheten av den centrala roll som partiet spelar i dag.
Då, när Busch valdes, gällde fortfarande decemberöverenskommelsen, som syftade till att minimera SD:s inflytande. Avtalet skulle ha rått till valet 2022, men föll med Ebba Buschs goda minne när det röstades ner på KD:s riksting hösten 2015.
I januari i år fullbordades brobygget, när KD slog fast att partiet kan tänka sig att sitta i regering med SD
3,5 år senare öppnade KD – som första parti – för att förhandla med Sverigedemokraterna, trots att partiledaren året innan hade sagt att hon inte ens såg ett samarbete på 20 års sikt. Efter ytterligare några månader, sommaren 2019, träffade Ebba Busch – återigen först ut – Jimmie Åkesson (SD) för att diskutera politiska frågor under en uppmärksammad lunch. Och i januari i år fullbordades brobygget, när KD slog fast att partiet kan tänka sig att sitta i regering med SD.
Därmed har Ebba Buschs kristdemokrater fullgjort sitt uppdrag. På vägen tappade de dock bort sig själva, sin identitet och framför allt sin särart i det politiska landskapet. Alltså det som motiverar ett partis existens och säkrar kärnväljare.
I den senaste mätningen från DN/Ipsos ligger KD också på modesta 3 procent – en nedgång med cirka 2 procentenheter sedan valet, vilket inte är särskilt konstigt. Varför ska någon rösta på ett parti vars huvudsakliga projekt är att vara ett kitt mellan andra, som numera inte har några som helst problem att hitta samarbeten på egen hand?
Läs mer:
Susanne Nyström: Liberalerna förtjänar en bättre partiledare
Susanne Nyström: Fegade Centerpartiet ur – eller varför ställde de inte den obekväma frågan?
