”Om det är mening du söker, säg upp dig från ditt välbetalda jobb och bilda familj”, skrev teologen och debattören Joel Halldorf i ett svar till filosofen Erik Angners påstående att barn inte nödvändigtvis gör oss lyckliga.
Angner var kritisk mot ordet ”babylycka”. Han är sliten, barnen sura och lägenheten ser ut som ett sjöslag. Kanske kan man tala om att han befinner sig på gränsen till pappanbrott.
Under påsken ville Halldorf därför slå ett slag för att föräldraskapet faktiskt skänker livet mening.
”På en skala 0–10 snittar låginkomsttagare 8,08 i livsmening, medelinkomsttagare 8,25 och höginkomsttagare 8,59”, berättar teologen. Att få en liten knodd, däremot, ger en imponerande ökning i ”livsmening” från 7,58 till 8,55. Nej, jag vet inte heller riktigt vad allt det här betyder.
Barn ”omintetgör inte bara meningsglappet mellan rika och fattiga, utan fattiglapparna passerar de välbeställda med en halv poäng”, jublar Halldorf. Lycka är däremot svår att mäta, konstaterar Expressenskribenten. Till skillnad från meningen med livet då.
Jag menar, en arbetslös flagellant tycker säkert att livet är proppat med mening när han står där och piskar ryggen blodig i bön – men är han glad?
Ja du, teologie Antoinette. Kalla mig Katy Perry och skjut upp mig i rymden, men här kommer en möjligtvis impopulär tanke. Är ett meningsfullt liv verkligen samma sak som ett lyckligt? Jag menar, en arbetslös flagellant tycker säkert att livet är proppat med mening när han står där och piskar ryggen blodig i bön – men är han glad?
En debatt om att unna sig en uppsägning för att fokusera på barnalstrande skulle också känts mindre världsfrånvänd om den inte rusat rakt in i ett stegrande klassamhälle.
Veckan efter Halldorfs debattinlägg levererade högskolan i Jönköping nyheten att glappet i förväntad livslängd mellan män med lägst och högst inkomst nu befinner sig på, i runda slängar, elva år. Man pekar på livsstilsfaktorer som anledningen till att rika människor helt enkelt lever längre. Kost, rökning, alkoholkonsumtion.
Bara någon timme tidigare samma dag kom också nyheten att allt fler hamnat hos Kronofogden för att de inte kunnat betala sina fakturor för hämtmat. Jag har sett förvånade reaktioner av stilen: ”Varför lägger de pengar på dyra matbud, när man kan köpa billiga nyttiga råvaror?”
Men alla som befunnit sig i en kreditfälla vet vad det här betyder. Man har levt så pass mycket över sina tillgångar att krita blir enda lösningen.
Jag har själv suttit i mobiltelefonljuset på toaletten nattetid medan partnern sover och febrilt försökt få hemliga kreditfakturor att gå ihop. Då för att upprätthålla känslan av ett medelklassliv med utlandssemester, bil, bostadsrätt i närförort. En livsstil över min dåvarande inkomst. För att känna mig tillräcklig som modern man sköt jag problemen framför mig genom att lägga dem på hög. Inga barn i världen hade kompenserat för den växande orosklumpen i magen.
Jag kan ärligt säga att en högre och stabilare inkomst i dag har tagit bort den stressen i min vardag. Man blir helt enkelt mer harmonisk av att räkningarna är betalda.
När det kommer till de skuldsatta i veckans nyheter handlar det om att kunna sätta mat på bordet. Ett basbehov, som i stunden kan lösas av Klarna och Foodora
Det finns också en relevant skillnad här. I mitt fall handlade avsaknaden av lycka alltså snarare om för högt ställda förväntningar på livet. Ett ständigt sökande efter den mening som Halldorf värderar så högt gjorde mig ängslig, orolig och deprimerad. När det kommer till de skuldsatta i veckans nyheter handlar det om att kunna sätta mat på bordet. Ett basbehov, som i stunden kan lösas av Klarna och Foodora.
Mat levererad av de längst ned på arbetsrättstrappan, gigarbetarna, till de hungriga som egentligen inte har råd. Ett kostintag på kredit som, enligt högskolan i Jönköping, förmodligen dödar dig i längden men håller magen mätt för stunden.
Det är en djupt störande bild av det totala jävla mörker som är det moderna Sverige, någonstans i det spännande gränslandet mellan 8,08 och 8,59 i mening med livet.
Läs mer:
Johannes Klenell: Låt mig, en man, förklara varför tullar är så macho
