De flesta av oss vet att det inte är så enkelt som ledarskribenten Erik Helmerson tycks tro: att det bara är människor till vänster som är samhällsengagerade, värnar om en hållbar utveckling och bryr sig om vad som krävs för möjligheten till anständiga liv. Nej – tron på att människan kan bättre än vad Erik Helmerson tycks ge uttryck för är ingen höger-vänsterfråga.
Det handlar inte heller om idealism kontra realism – det handlar om historiska och vetenskapligt belagda erfarenheter och sunt förnuft. Utan dialog blir det krig.
Hans Blix idé om strategisk empati, som Helmerson hånar på DN:s ledarsida, är helt central inom den dialogorienterade fredstraditionen. Att kunna sätta sig in i motpartens säkerhetsbehov, historiska erfarenheter och världsbild har visat sig avgörande för att bryta upprustningens våldsamma spiraler. Exemplen är många.
I vår artikel i Aftonbladet, som Helmerson angriper, syftades på Kubakrisen 1962. Därtill skulle kunna läggas Daytonavtalet 1995 och Nordirland 1998. Händelseutvecklingen efter Irakkriget 2003 illustrerar effekterna av ett ickedialogiskt förhållningssätt.
Utan förståelse för hur Ryssland resonerar, hur dess säkerhetspolitiska tänkande fungerar, och vilka rörelser som finns inom eliten, blir västvärlden blind för dynamiken som driver kriget – och därmed också mindre effektiv i möjligheterna att påverka det.
I artikeln argumenterar vi för två alternativ i förhållande till den omfattande europeiska upprustning som planeras. Helmerson berör över huvud taget inte artikelns diskussion och oro för konsekvenserna av dagens rustningshysteri.
Vi pekar på behovet av diplomati och dialog kring utformningen av ett vidgat säkerhetsbegrepp och en ny säkerhetsarkitektur. Och vi menar att de nordiska länderna med sin tradition av neutralitet, diplomati och fredsfrämjande, skulle kunna spela en viktig roll.
Den nuvarande säkerhetsstrukturen för Europas gemensamma säkerhet har passerat sitt bäst-före-datum. De nordiska länderna har en lång historia av medling. Exempelvis: Norge i Osloavtalet, Sverige i Koreakonflikten, Finland som värd för Helsingforskonferensen 1975. Därigenom har Norden kunnat bygga upp diplomatisk legitimitet, särskilt i konflikter där stormakter inte litar på varandra.
Vi pekar också på behovet av ett nytt utvecklingstänkande och en ny regelbaserad ordning inom ramarna för FN-systemet och dess globala mål för hållbar utveckling. Ifrågasättandet av västvärldens utvecklingstänkande har, som Helmerson påstår, ingenting att göra med en grundmurad avsky för västvärlden.
Ifrågasättande av västvärldens utvecklingstänkande är relaterat till vår privilegierade livsstil som måste besinnas för att klara planetära gränser och medge miljöutrymme för resterande 87 procent av jordens befolkning. Vi menar att de nordiska ländernas mångåriga arbete, tillsammans med likasinnade länder, besitter legitimiteten för att ta initiativ till en FN-ledd utvecklingskonferens kring frågan: Hur skall vi leva tillsammans i en värld i förändring?
Erik Helmerson svarar direkt:
Fred är ingen vänsterfråga. Men er debattartikel innehåller formuleringar om västvärldens och frihetens förkastlighet som inte en själ till höger om Miljöpartiet skulle drömma om att legitimera med sin signatur.
Min huvudinvändning är just denna. Ingenstans berör ni demokratins betydelse för fred. Ingenstans i er text sägs att demokratier i princip aldrig krigar mot varandra. Ni nämner inte att kriget började sedan Ukraina velat koppla sig fritt från Putins terrormakt och ansluta sig till den västliga demokratiska, frihetliga sfären. Det gör ni inte heller i er replik, varför den blir mindre intressant att bemöta.
En sak bara: Hur ska man veta hur ”Ryssland” resonerar när det är strängt straffbart för gemene ryss att berätta det?
Läs mer:
Erik Helmerson: Vänsterdebattörerna vill att vi ska känna empati med Putins morddrönare
