Kaptenen som bar ett lag
Djurgårdens lagkapten Marcus Krüger har varit som en maskin. Det har liksom inte spelat någon roll om han har haft ont både här och där, han har bara kört på och storspelat i match efter match. Han har varit en man med en uppgift och inget har kunnat rubba det.
När Djurgården vann den sjunde och avgörande semifinalen mot Södertälje gick det knappt ens att se ett leende i hans ansikte.
För honom fanns det inga delmål längs vägen som skulle firas. Det enda som fanns var ett slutmål.
Nu är han framme vid det, och då kan han le stort.
Nykomlingen som stod stadigt
Tränaren Robert Kimby hade gjort ett bra jobb i Almtuna med små medel, men där var också pressen minimal.
Den här säsongen tog han över Djurgården där allt annat än ett avancemang till SHL hade setts som ett misslyckande. Ett rejält kliv, men ett kliv som 40-åringen var redo för.
Lika engagerad som Kimby är i båset, lika cool är han utanför. Han låter sig inte dras in i munhuggande med andra tränare eller gör utspel mot domare utan använder energin till sitt lag.
Att träna en grupp med lovande tonåringar och ett gäng veteraner som har sett och hört allt kräver mycket. Du måste vara pedagogen som kan lära ut, prestigelös nog att lyssna på de äldre spelarna och samtidigt så säker i din ledarroll att du också kan säga till veteranerna när de inte vet bäst. Den balansgången har Kimby lyckats med.
Men ingen tränare är en ö. Robert Kimby har haft kloka människor omkring sig, som assisterande tränarna Michael Holmqvist och Patrik Andersson samt målvaktstränaren Michael Andréasson.
Tydligheten
Från det att truppen samlades har målsättningen att ta klivet upp till SHL varit tydlig.
Grundserien var en förberedelse inför slutspelet, och det var med det för ögonen som man till exempel kunde ta det något kontroversiella beslutet att peta Linus Klasen under hösten med motiveringen att han istället behövde träna. Något som kunde ha blåst upp till en storm, men som inte ens blev en hård vind.
Att man trots det långsiktiga tänkandet också vann grundserien var starkt, men en andraplats hade inte varit en katastrof.
Mentala styrkan
Med tydlighet kommer också en kravbild. När allt annat än avancemang är ett misslyckande gäller det att spelarna och ledarna också kan hantera den situationen.
Något som de inblandade har gjort.
Djurgården har visserligen inte spelat sin bästa hockey under hela slutspelet, men det beror inte på att pressen varit överväldigande utan också på skador och motståndare som kort och gott har gjort maxprestationer.
Och även när de inte spelat som bäst har de hittat sätt att vinna.
Mitt i all den galenskap som ett slutspel innehåller har det funnits ett lugn över Djurgården, som säkert till viss del beror på vetskapen om att de har haft den bästa och bredaste truppen.
Till och med den sportsligt ansvarige Niklas Wikegård har åtminstone utåt sett agerat med samma lugn. Den gamle Wikegård hade rasat minst fem gånger under slutspelet. Den nye Wikegård har hållit en låg profil och vilat trygg i att de som han har anställt gör sitt jobb. Det gjorde han alldeles rätt i.
