Ingen har väl missat att artisten Fröken Snusk har blivit utbytt? Plötsligt är det en ny ung kvinna som sjunger snuskigt till epadunk-hittar bakom den rosafärgade masken. Det har väl inte heller undgått någon att tilltaget från den kontroversiella Fröken Snusk-producenten, Rasmus Gozzi, har skapat både ilska och protester bland fansen och att den nya Fröken har avbokats av en rad arrangörer i landet.
De starka reaktionerna och stöttandet av den gamla Fröken är i min värld enbart uppfriskande. Men på andra håll har protesterna mötts av von oben-attityd och ogenerat hån. Så här skriver till exempel Jonas Strandberg, digital redaktör på Café, om fansen:
”De här stackars dumbommarna är alltså arga, men varför? För att hon som sjunger låtarna om dalahästar inte har exakt samma röst som den förra tjejen som sjöng om dalahästar.”
SvD:s Anders Q Björkman tycker att arrangörernas svar på artistbytet är ”underligt” och menar att den maskbärande sångerskan i själva verket är ”som gjord för att bytas ut”.
Skribenterna har det gemensamt att de verkar oförstående inför reaktioner på ”att någon blir utbytt”. Att känna med den som bytts ut verkar inte heller ligga för dem. Spelar det någon roll att båda är män? När jag läser en intervju med Ebba Busch tänker jag att det faktiskt kan göra det.
Kristdemokraternas partiledare berättade nyligen i Expressen hur hon för åtta år sedan plötsligt drabbades av en rädsla för just att bli utbytt. Hon var orolig för att hennes andra graviditet skulle användas för att manövrera ut henne som partiledare. Busch kontaktade då en psykolog som ”tröstade” henne med den isande upplysningen om att ”många andra gravida kvinnor också känner sig rädda att bli ersatta”.
Tidigare medlemmar i katapultgruppen Dolly Style kan vittna om villkoren för kvinnor i konceptpopbranschen. I en SVT-dokumentär från 2019 berättar Emma Pucek hur de dockstylade kvinnorna fick följa en mall vad gäller ”vikt, utseende och personlighet” om de ville platsa i bandet. Om de hade för mycket åsikter riskerade de att få sparken, något som pricksäkert sammanfattades av Pucek: ”Vi var som bäst när vi var snälla dockor som inte frågade efter kontrakt eller pengar”.
Inom yrkeslivet generellt, men inom utseendefixerade branscher speciellt, är det nog få kvinnor förunnat att slippa oroa sig för att bli ersatta. På samma sätt kalkylerar många kvinnor med risken att bli utbytta i privatlivet.
Historien om den grånande mannen som plötsligt ersätter sin partner med en yngre kvinna känns lika klassisk som Ulf Lundells ”Öppna landskap” – men också ständigt aktuell i dejtingapparnas och konsumismens tidevarv. Jo, Björn Werner gav visserligen uttryck för en liknande farhåga i en SvD-artikel om ”kulturkvinnor som tar sig yngre män”, men annars skulle jag nog tippa att oron för att bli utbytt är vanligare bland kvinnor.
Därför var det också fascinerande att läsa Staffan Heimersons öppna brev till Aftonbladets chefredaktör Lotta Folcker. Ja, ni vet det där brevet där den namnkunnige journalisten beskrev sin ilska och förvåning över att han som 89-åring skulle behöva sluta skriva på grund av tidningens sparkrav. Med en bergfast självkänsla redogjorde han för sina många bedrifter under årens lopp. Det var helt uppenbart att risken för att bli ersatt aldrig ens föresvävat Heimerson under hans långa karriär. Vilken mental lyx!
Unga som nu kommer ut i yrkeslivet vet att de inte bara behöver konkurrera med varandra utan också med diverse AI-skapelser. Diskussionen om vem som kan ersättas pågår ständigt. Men att hela tiden tänka på sig själv och andra som utbytbara är både utmattande och trist – lite som att vara instängd i en evighetsversion av Trump-realityn ”The Apprentice”. Och jag vill tro att Fröken Snusk-protesterna också har någonting med det att göra.
Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist
