”Hur spelar man teater i mörkret?” Det är en befogad öppningsreplik i en föreställning som börjar lite trevande innan den småningom finner sin form. 45 ton sand fyller Orionteaterns avskalade scenrum och skapar rörelsemotstånd för både skådespelare och publik. Helt nedsläckt är det heller inte; i hörnen lyser nödutgångarna grönt. Men mörkret tränger sig på i takt med tankar om både trivialiteter och livsnödvändigheter.
”Kvinnor och barn i mörkret” är till större delen baserad på pjäsen ”Kvinnor i mörkret” av Iryna Serebriakova och Masha Denisova, två unga dramatiker från Kiev. Den bygger på inlägg i sociala medier och skildrar den vardagliga krigstillvaron med utgångspunkt i de återkommande strömavbrotten – på sandscenen motarbetade med ficklampor, stearinljus och öppen eld. Samt det öronbedövande ljudet av en elgenerator.
Det handlar om hur en pannlampa kan skapa pragmatisk känsla av modemedvetenhet och rädslan för att elen ska försvinna innan maten på spisen kokat klart. Samt om nödvändigheten att kolla missilprognoserna på väg till lekplatsen, risken att fastna i hissen och den allmänna osäkerheten som måste övervinnas timme för timme i ett krigsdrabbat land. Materialet genomsyras av en svart humor, ibland med ekande skratt mitt i eländet.
Lydia Flores Garcia, Malin From och Nina Irendotter turas om att ge kvinnorna i texten röst, medan männen (Martin Hasselgren, Niklas Lindgren och Richard Ahlman) antingen stövlar förbi som soldater eller rumlar runt som lodis. Ljudet av flyglarm och luftangrepp tränger sig på och kryper under skinnet. Jag önskar att regissören Lars Rudolfsson hade nöjt sig där och låtit publiken gå hem med dessa berörande försök att få vardagen att fungera i en dysfunktionell tillvaro.
Men efter paus har man valt att skarva ihop stoffet med Barbro Lindgrens bilderbok ”Andrejs längtan” om två pojkar på rymmen från ett barnhem i Sankt Petersburg. Associationen till dagens tvångsförflyttade ukrainska barn är rimlig, men skarven är för löst gestaltad och tonen träffar inte rätt. Den lekfullt pantomimpräglade framställningen till förinspelad klarinett är förvisso kongenial med barnboken, men ställer sig i vägen för den verkliga angelägenheten här: Serebriakova och Denisovas slagkraftigt formulerade krigsskildring.
Vill man uppleva ”Kvinnor i mörkret” utan barnsligt påhäng kan man samtidigt bege sig till Uppsala stadsteater, där pjäsen just haft nypremiär. Medan ukrainsk musik haft svårt att få gehör hos konserthusen tycks intresset för ukrainsk samtidsdramatik i alla fall mer självklart på teaterscenerna.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Johanna Paulsson.
