Enligt Stockholms katolska stifts hemsida fanns det 2024 1,39 miljarder katoliker i världen, 407 000 katolska präster, 559 000 nunnor. En vida spridd, viktig religiös rörelse kan man tycka.
Antalet svenska medlemmar i katolska kyrkan är 122 000.
Det är ungefär lika många medlemmar som i den sammanlagda pingströrelsen och Jehovas vittnen i Sverige.
Katolska kyrkan gör en del gott för världens sämst lottade, driver sjukhus, skolor, lepramottagningar med mera, men har som bekant också i perioder deltagit i allvarliga brott mot mänskligheten. Allt från inkvisitionen till systematisk judeförföljelse.
Kyrkan har de senaste åren ägnat mycket av sin tid åt att be om ursäkt för än det ena än det andra grova övergreppet – och behovet av många fler ursäkter är akut.
I Sverige har katolska kyrkan ingen religiös betydelse, inget kyrkligt inflytande, saknar kulturell betydelse, har inte heller något politiskt eller ekonomiskt inflytande – man sitter som ett levande frågetecken när påven dör och svensk media exploderar i direktsändningar, löpsedlar, rubriker med världskrigssvärta. Man kunde tro att det var Sveriges statschef som farit hädan.
Kommer det någon rök? Är den svart? Är den vit? Man ligger sömnlös.
Varför detta plötsliga kollektiva bårlärkeri? En nyhetsvärdering som jag tycker att ett antal svenska nyhetschefer borde konfronteras med. Var ligger själva angelägenheten för Nisse i Hökarängen, Siw i Boden eller Johnny i Örkelljunga?
Obegripligt. Och mycket irriterande.
Svenska kyrkan har 5,4 miljoner medlemmar – när en svensk ärkebiskop lämnar det jordiska blir hen möjligen en tvåspaltare på insidan.
Efter att påven äntligen kommit under jord väntar nu dygnet runt-sändningar från Petersplatsen. Kommer det någon rök? Är den svart? Är den vit? Man ligger sömnlös.
I förra veckan skrev jag om den vackra dokumentären om indiepopartisten Jonas Lundqvist – min ambition var att i samma text också avhandla en annan musikdokumentär, nämligen Nichlas Niemistös fina film om Markus Krunegård och hans Joseph Conrad-liknande resa mot sin barndom och sina rötter i ”Allt är bättre i Finland”.
Det fick inte plats. Ibland måste man ta tuffa beslut.
Men titta ändå på ”Allt är bättre i Finland”, det är rörande, vemodigt och mycket underhållande. På väg mot sin mammas födelseort i Pello i finska Lappland gör Markus Krunegård bland annat ett obetalbart nedslag på Hotelli Ravintola Kurenkoski någonstans i den finska obygden – monumental kulturkrock.
Vilket osökt för oss in på något ni kanske inte måste se – men kanske redan sett, TV4:s tredje säsong av ”Fartblinda”, med Julia Ragnarsson som journalisten Bea Farkas.
Det mest slående med denna nya säsong är de ansvarigas uppenbara ointresse för sitt eget arbete, ambitionsnivån är erbarmligt låg, manuset är skralt, dialogen bitvis bedrövlig – hade man bara lagt en tiondel av den möda man lagt på Julia Ragnarssons garderob som på hennes och hennes kamraters replikskiften hade mycket varit vunnet.
Jag letar febrilt efter ansatser att ta oss med in under skinnet på huvudpersonerna, men hur gör man det på karaktärer som är så hopplöst endimensionella?
Serieskapare och manusförfattare älskar att gestalta journalisters arbete – det är hart när omöjligt att hitta en enda svensk serie som någonsin, med någon som helst trovärdighet, beskrivit journalistisk vardag, eller reportrars relationer med sina chefer.
Här finns några enstaka skådespelare som med viss framgång kämpar med sina uttryck, Julia Ragnarsson är en av dem – men tillåts inte en enda gång gräva där hon står. Det är så mycket blankpolerad yta att man drattar på ändan bara av att fästa blicken.
Har vi inte snart nått vägs ändå när det kommer till svenska serier med urlåga ambitioner? Jo, tack, det räcker nu.
Läs fler artiklar av DN:s Johan Croneman, till exempel: Är det rimligt att sätta likhetstecken mellan börsens oro och sin egen?
